a neverending story

Jag tror inte på det du sa efter den där kvällen. Den kvällen då allt bara gick ganska fel. Då jag gjorde något jag har spenderat tiden nu emellan med att glömma och stoppa i en liten låda för att kasta bort. Men det som sas i det lilla rummet, mellan fyra små trånga kakelbeklädda väggar, det är kvar. Det kommer inte försvinna bara för att ruset från spriten gjorde det. Inte heller bara för att man vaknade upp dagen efter till en grå himmel och kvällen hade förvandlats till dåtid. Så som sagt så tror jag inte på vad du sa några dagar efter den kvällen. Du var alldeles för ärlig, för uppriktig. Det är inte du i vanliga fall. Du som springer runt som en femåring och charmar rumpan av dom du kan. Och ingen tar dig på allvar. Inte jag heller. Men den gången, då gjorde jag det. Då visade du mig en del av dig jag inte tror att många någonsin har sett. Och att jag efter det gick och kastade mig till vargarna, är en helt annan sak. Men jag överlevde. Och nu ser jag dig i ett helt annat ljus. Mitt ljus.

Vill ni ha en bit av mig? För så här ligger det till. Jag är en trasig person som trippar omkring som om livet skulle kollapsa över mig i vilket ögonblick som helst. Jag tar vad jag kan få och släpper det oftast fortare än jag hunnit känna smaken av det. För jag vill inte ha det egentligen, inte på riktigt. För då måste jag leva med att det kan rinna mig ur fingrarna utan att jag kan greppa tag i det igen. Maktlöshet. Det skrämmer mig, för det har hänt för många gånger att jag bara har kunnat se på medan allt det som var så bra, det som jag höll så kärt, helt plötsligt amputerar bort sig från min själ. Och hur ska jag kunna förklara det såhär i efterhand? Att jag inte litar på folk i första taget. På människor. Jag tycker människor är ett förrädande och rygghuggande släkte. Jag har stora ärr efter att ha gett min tillit och kärlek till folk som sedan tyckte det var kul att hoppa och trampa lite på den. Dom som i ena sekunden har tröstat och torkat tårar, för att i nästa ögonblick håna, peka och skratta bakom ryggen på mig. Så jag är en försiktigare person nuförtiden. Testande. Måste sticka här och där för att se om det verkligen kan vara så perfekt som det verkar. Och kanske är det synd att jag förlorat förmågan att kasta mig naivt och blåögt in i något som kan verka så bra. Jag måste liksom doppa tårna lite först, testa temperaturen för att sedan vela en massa innan jag till slut vadar i. Det finns tillåmed vissa vänner jag har nu som jag fortfarande inte litar helt och hållet på. Jag kan enkelt räkna på ena handen utan att använda ens hälften av fingrarna till att räkna hur många som jag skulle kunna berätta i stort sett allt för. Men samtidigt aldrig allt. Det finns hemligheter som jag aldrig, verkligen aldrig, skulle säga till någon.
Det är mina skuggor, mitt förflutna, min skit.

Men jag hoppas ändå att jag är värd att vänta på. Värd att gräva lite i för att få något djupare än någon fikadejt och en runda på stan med. Jag skulle kunna fortsätta i en hel evighet för att försöka förklara mig själv, men jag skulle aldrig få det riktigt rätt. Plus att vad är meningen med det? Främlingar läser det här. Lite av det som lätt nuddar mitt innersta. Men samtidigt som det är så långt ifrån.