a neverending story

Att se dig stå där, bland alla andra, fast ändå som om det bara var du där. Dina ögon är fixerade mot mig, dina mörka brunnar till ögon som jag alltid finner mig drunknandes i. Du ler sådär i mungipan, nästan som om du bara ville att jag skulle se det. Jag kan knappt få mina ben att bära mig när känslan brinner genom mig. Jag vill ha dig nära, dom metrarna isär är för mycket för mig att behärska. Som om jag var en öppen bok för dig att läsa så är du här, dina händer ramar in mitt ansikte och du är så nära som jag behöver. Du stryker hårlockar bakom öronen på mig, stryker försiktigt fingrarna över mina ögonlock och spårar mina läppars konturer. Jag försöker förmå mina händer att hålla fast dig, så du inte kan försvinna lika fort som du kom, men dom hänger slappt på sidorna. Dina små gester får hela mig att komma ur balans. Ur fokus. Jag måste fokusera på att andas, in ut in ut in. Var det verkligen så här ansträngande? Hela min kropp går itu, jag går itu i dina armar. Du fångar fortare än jag hunnit inse att jag faller, och jag ligger tryggt i dina armar.