a neverending story

Tog mig faktiskt i kragen lite idag. Åkte med Moa in till stan för att hämta kartonger på jobbet. Men ikväll blir det nog samma sängvältrande som dagarna innan. Jag har ingen ork över, bara det här lilla göromålet idag tog musten ur mig. Psykiskt då, för fysiskt hade jag lust att ta en citybike och cykla tills mina ben inte visste annat. Men inte, nu är jag hemma. Surfade in på ryanair för att spana lite biljettpriser. Och satans påsar, jag kan nog finansiera den resan själv. Jag får ju då trots allt gratis boende osv. 560:- är inte så mycket att böla över. Känns något fantastiskt skönt att jag faktiskt KAN dra iväg när helst jag vill, bara för att. Så, det ligger i bakhuvudet som en stötdämpare.

Hur som helst. Bio ikväll verkar det som, ska försöka att inte såra min far för mycket genom att bara försvinna i mitt hål som alltid. Inte med tanke på att jag inte kommer vara around så mycket den närmaste tiden. Han är ju bäst, min lilla pappa.

x

x

Grått grått grått grått. Vem bryr sig? För egentligen finns jag inte.

x

x

Hur normalt är det på en skala att börja tokböla under transformers? Det är något seriöst fel på mig. Nej, nu slår jag på en riktig bölfilm istället, så slipper jag känna mig så.. speciell..

x

Just idag är jag inte trevlig. Just idag är ett svart moln konstant placerat över mitt huvud. Så, med en hel trave filmer och en halv flaska cola har jag låst in mig i mitt rum. Jag funderar verkligen helt seriöst på att anta erbjudandet och åka till London. För vad har jag här att göra? Stanna inlåst i mitt rum resten av livet? Nej. Jag har ingen att stanna för. Inget jobb, ingen lägenhet som håller mig tillbaka. Bara min egen osäkerhet inför framtiden. Nu ska jag vara en sån där negativ bitterfitta, men jag trivs inte här. Kanske tror, eller mer hoppas, jag på att om jag skulle hitta någon som skulle få det här att verka mer som ett hem än vad det är nu. Men ju mer jag läser in i det tror jag att det är relativt meningslöst. Det är dags att ta sig härifrån. Dags för mig att ge mig av så att säga. Kanske är det min bitterhet som säger det, men.. nej. Jag ska hålla tyst.

(and, i miss you, even if i don't want to and it kinda sucks that you live in another country. there you have it.)

x

x

Man säger att det mesta som händer, händer för en anledning. Men kan man verkligen tro på det? Folk säger så mycket. Som det där att vänner är ens valda familj. Det tror jag mer på. Men det betyder inte heller att det är smärtsamt att få reda på att dom inte alls passade in så bra som man trodde. Att dom inte alls var som man trodde. Att dom där dåliga sidorna som inte ens kunde komma inärheten av dom bra, nu helt plötsligt skuggar över allt. Varenda ord, varenda handling och impuls. Man försöker, man försöker så hårt att ögonen blöder att se igenom det. Att se det som strålade så fantastiskt. Ibland går det, ibland kommer man tillbaka igen. Ibland inte. Sedan kan det också bara bli så att man glider isär. Den ena kanske glider fortare än den andra, eller så är det så att den ena är kvar, oförstående, medan den andra låter allt rinna genom fingrarna.
I vissa fall är det så hjärtskärande att man bara vill lägga sig ner på golvet och låta tomheten äta upp en. I andra fall så tar man den lilla biten av hjärtat, river ut den snabbt och effektivt och lägger den där man aldrig kan hitta den igen. Det är det lättaste oftast. I alla fall när det gäller mig. Det finns aldrig någon återvändo när man väljer att avsluta en vänskap. Man kan inte ångra sig halvt igenom och vilja försöka igen. Kanske mycket senare, när man är helt olika männiksor från vad man var innan. Då kanske man kan börja bygga på något nytt. Men att mitt i brytandet bli nostalgisk och få kalla fötter fungerar inte. Men man vet att om man funderar på att bryta med någon, så är det antagligen det ända rätta att göra. Varför kommer tanken ens på tal annars? Det är inte så att det är den lätta utvägen, för det är inte enkelt att bryta med någon som stått ens hjärta nära.

x

S 23:51
Är du ledsen?

J 23:52
Jag är trasig.

S 23:52
Jag pusslar ihop dig.

x

x

Ja. Nu sitter jag ner. Ordentligt. På fem veckor. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra med mig själv. Jag känner inte att jag passar in någonstans, ingenstans känns riktigt rätt. Jag har dragit mig för att stanna upp och andas, för jag ville inte hamna här. Jag ville inte fastna i mina tankar. Jag blir så rädd för att bli inlåst i mitt eget huvud.
Jag svamlar, jag vet det, men vad ska jag annars göra?

Var på kryssning igår då. Inte min grej kan jag säga med detsamma..

Och äsch, vi tar det här en annan gång. Jag känner inte riktigt att jag orkar med det här just nu.

x

Okej, jag har hållt mig hemifrån så mycket som möjligt sedan jag kom hem. Har konstant umgåtts med människor och nu är inget undantag. Är endast hemma för att få lite rena kläder på mig och mat i magen, sen ska jag ta cykeln mot hagsätra och umgänge. Planer har formats, planer som alldeles för snabbt kommer sättas igång. Jag börjar få lite lätt separationsångest i magen samtidigt som jag vill att allt ska vara klart och vi ska sitta på planet med skrattet och tårarna i halsen.

x

Hemma igen. Bajs. Det var det jag hade att säga om det. Fast såklart, jag har ju saknat en massa här hemma. Bilal, D för att bara nämna två. Har haft det absolut fantastiskt underbart. Skulle kunna åka tillbaka imorgon igen. Men så blir det inte, för imorgon ska man jobba. Hörde någon mitt jubel?

x

Packar för fulla muggar. Hittade mina solglasögon som vart borta ett tag. Tittat på två filmer. Smällt i mig massa sushi. Lyssnar på Hoffmaestro. Vickar fram och tillbaka på grund av överfull kissblåsa. Gör fina playlists på min iPod. Jag försöker göra det mesta för att INTE somna, eller tillåta mig själv att bli trött på något sätt. Jag sysselsätter mig bäst jag kan med andra ord. Ska spela lite tvspel snart också tror jag. Hm..

x

Ikväll åker vi. Eller, inatt, imorgon. Sak samma. Klockan tre inatt bär det av mot arlanda. Och vart fan är resfebern? Packat klart har jag inte heller gjort. Misstänker även att Moa har däckat. Måste nog ringa och checka läget.

x

Jag är så jävla trött. Trött trött trött. Men det pirrar på något underligt sätt i mellangärdet på mig. Mår jag dåligt eller är det något annat? Jag har spenderat dagen med tvätt, runda på stan, träffa arvika pussar och packa. Nu kastar jag in handduken för idag. Det har förövrigt min far redan gjort. Han försökte tappert hålla mig sällskap, men nu ligger han utslagen och snarkar ner min musik i soffan. Och jag gråter nästan när jag inte kan hålla gäsparna borta. Nu slog det mig precis att om 24 timmar ganska exakt bär bilen av till arlanda. Herrejeez. Vi åker verkligen snart. Det känns verkligen inte så. Snart slår resfebern mig som en blixt från klar himmel. Och jag kommer vara en riktig pain in the ass för Moa. Stackarn. Hoppas lite rumpa väger upp det lite senare. Man kan bara hoppas. (SNUSK!)

x

Okej, jag är hemma. Och jag känner mig så ensam! När man är van vid att ha folk runt sig i två veckor konstant blir det underligt att helt plötsligt sitta för sig själv. Jag saknar alla från arvika något fruktansvärt. Nästan alla i alla fall. Den absolut bästa stunden vi hade tillsammans var när vi höll på att riva allt efter sista stängningen. Alla satt i sofforna inlindade i varandra, käkade wok och snackade skit. Ingen hade sovit och alla var på topp. Men, på tal om att inte sova så har jag inte sovit på över 40 timmar. SÅ, en varm dusch och en ren mjuk säng. Här har ni en mysbild på mig och Bilal, den morgonen vi åkte hem. Imorse med andra ord.

x