a neverending story

Ibland kan jag inte låta bli att sakna dig. Även om jag vet att vi aldrig kommer ha den där relationen med varandra igen, om ens någon alls. Det var under din gymnasietid vi blomstrade som mest. Framförallt mot slutet. Vi träffades varje dag, om inte så hördes vi och planerade. Det var en varm vår och du skulle ta studenten. Jag hade fått mitt hjärta krossat och du hjälpte mig hålla ihop mig själv. Vi sov under stjärnorna i en säng på en balkong. Vi rullade runt på din longboard i vasaparken innan staden hade vaknat och åt frukost med kaninerna. Vi sjukanmälde oss och spenderade dagen på skansen. Vi var på 40års fest hos min mamma och pussades i smyg på balkongen. Vi klättrade upp på ditt tak och såg solen gå ner efter en alldeles för lång kväll. Vi skrek åt varandra i telefonen flera gånger. Vi grät och made up ännu fler gånger. Vi drack bort våra sorger i din båt i garaget. Vi lindade in varandra i varandras närhet. Jag kröp alltid nära för att få tröst av dina armar. Allt gick sönder när dina känslor växte till den kärleken jag inte hade för dig. Den jag hade haft men som jag växt ur på grund av att den var obesvarad. Jag reagerade fel och ville ta sönder allt som var bra för mig. Vilket resulterade i att jag tog sönder dig. Och du lät mig. Du gjorde så att vi bara gick sönder mer. Så vi började hata varandra. Resten vill jag helst inte tänka på. För jag saknar våra bra stunder. Jag saknar den våren.