a neverending story

Försöker få sömnen att inta min kropp, men rastlösheten har bosatt sig och jag slår upp ögonen. Det första jag ser är ditt tak. Jag känner din andedräkt mot min axel, din arm som är vårdslöst slängd över mina höfter. Irriterat kränger jag mig bort ur din omfamning. Att du inte kan förstå. Att jag inte kan lära mig. Varför kommer jag hit när det inte är din närhet jag kräver? Varför ger jag in när ditt namn tar över displayen på telefonen? I stillhet hoppas jag att det är någon annan. Jag hoppas på att det du ger mig ska fylla det hålet som har gapat så tomt så länge. Men jag vet att det inte gör det, jag vet att jag bara gör saken värre med att träffa dig. Sakta vandrar jag mållöst runt rummet. Förbi fönstret stannar jag upp och slås av soluppgången. Den skimrar lila och rosa bland dom fluffiga molnen. Det var så jag trodde att det skulle bli. Att få sväva runt på molnen i ett ljusrosa skimmer. Men allt jag fick var att bita i komposthögen. Jag tittar på dig där du ligger, fridfullt sovande och jag kan inte låta bli att känna skulden som biter tag i mig. Skuld över att jag inte kan hålla mig borta, att du inte kan förstå varför jag gör som jag gör. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har brutit ihop framför dig, förklarat varje intim detalj till varför jag gör som jag gör, eller hur många gånger du bedyrar att det inte spelar någon roll. Att du inte bryr dig om varför jag är med dig, bara att jag är det. Jag vrider mig för att komma bort från mig själv. För sista gången av alldeles för många ger jag dig en kyss på din bara bröstkorg innan mina bara fötter snabbt bär mig ut i trapphuset och bort från dig.