a neverending story

Jag har redan hunnit plita ner några sidor i min nya fina rosa bok. Boken som ska fyllas med mig. Sedan har jag tänk över saker och ting, och kanske hade jag fel. Kanske är det så det ska vara.

---

Jag tror inte på det du sa efter den där kvällen. Den kvällen då allt bara gick ganska fel. Då jag gjorde något jag har spenderat tiden nu emellan med att glömma och stoppa i en liten låda för att kasta bort. Men det som sas i det lilla rummet, mellan fyra små trånga kakelbeklädda väggar, det är kvar. Det kommer inte försvinna bara för att ruset från spriten gjorde det. Inte heller bara för att man vaknade upp dagen efter till en grå himmel och kvällen hade förvandlats till dåtid. Så som sagt så tror jag inte på vad du sa några dagar efter den kvällen. Du var alldeles för ärlig, för uppriktig. Det är inte du i vanliga fall. Du som springer runt som en femåring och charmar rumpan av dom du kan. Och ingen tar dig på allvar. Inte jag heller. Men den gången, då gjorde jag det. Då visade du mig en del av dig jag inte tror att många någonsin har sett. Och att jag efter det gick och kastade mig till vargarna, är en helt annan sak. Men jag överlevde. Och nu ser jag dig i ett helt annat ljus. Mitt ljus.