a neverending story

Det saknades någon när vi var där ute. Du saknades, och för första gången på länge kände jag ett sug i magen av längtan. Jag saknar dig. Även om du är en odräglig bortskämd skit, så hade du dina bra sidor. Vi hade våra bra stunder, och när dom väl var bra då var dom bäst och allt utöver vad bäst står för. När vi tre låg ihoprullade i ett virrvarr av ben armar och skratt så var det ett par ben och ett par armar som lyste med sin frånvaro. I alla fall för mig. För när det gällde oss fyra (det var ju alltid vi fyra, och vi var ju så bra tillsammans då) så var det du och jag. Hon och han, du och jag. Men jag vill egentligen inte sakna dig, för chansen att vi någonsin skulle prata igen finns inte. Så jag vänder andra kinden till, skrattar åt dom tiderna men ser inte bakåt mer än nödvändigt. Jag halkade till på bussen hem däremot. Jag vet inte om något slapp igenom på min röst när jag pratade om det, men han förstod nog. Men jag låste mig efter det, jag låste in det som hade rymt lite tillfälligt.