a neverending story

Okej, illamående. Jag har förlorat mig alldeles för mycket i mina böcker, för mycket för att det ska vara bra antar jag. Det var länge sedan jag sträckläste på samma sätt som jag gör nu, och jag anar att jag inte kommer kunna sluta göra det denna gång tills alla fem böcker är utlästa. Den första plöjde jag igår, hela boken då. Var klar runt halv sju då jag hörde pappas alarm sätta igång. Drömde om allt jag läst om, fast med mer bekanta ansikten. Och så fort jag gnuggat sömnen någorlunda ur ögonen när jag vaknade igen hade jag den andra boken i knät och uppslagen redo att plöjas den med. Kan detta räknas som sjukdom? För jag kan ana, nu när det sticker i närheten av hjärtrakten, att jag har tröttnat på att bara vara här. Jag har börjat längta efter något mer. Men om det är den okontrollerade kärleken till någon, att ha något meningsfullt att fylla dagarna med, att hoppa ur sängen tidigt varje morgon bara för att vilja ta vara på varenda minut av varje dag, vet jag inte. I just detta nu skriver jag ännu ett mail till min moster. Jag ska ta tag i detta, jag ska hitta något att fylla mitt icke entuastiska huvud med. För minsta lilla irriterar mig, det behövs inte mycket för att jag ska hamna på fel humör. Men även om jag oftast mår dåligt för att jag blir så grinig och verkligen försöker att dölja det, så är det de faktumet att det fortfarande finns där som irriterar mig ännu mer. Och jag ber om ursäkt för det, det gör jag verkligen, det är inte erat fel. Det är jag som hamnat fel i min egen värld, det är jag som inte längre passar in i det jag skapat för mig själv. Eller som skapades för att jag inte riktig gav min fulla uppmärksamhet till vad som hände runtomkring mig. Kanske var det så att jag njöt för mycket av småsakerna som jag trivdes med, eller var det så att jag skapade små dramascener omkring mig, bara för att få något att hända? 
Det här börjar bli ett sjujävla långt inlägg. Jag borde bryta ner allt jag tänker i olika, kortare, fragment.

Klockan är alldeles för mycket för att det ska vara vettigt att fortfarande vara vaken, jag känner ett urge till att borsta tänderna, och jag är snart klar med boken. Jag kan inte lägga undan den. Filmen är skit jämfört, hur kan man ens försöka? Har lite saker att göra imorgon, borde väl sova. Får väl se hur det går, eftersom att boken antingen vilar i mina händer eller på min sängkant. Kommar jag kunna hålla mina fingrar borta?

Sträckläser Twilight. Orginalspråk, såklart. Känslan är så mycket bättre då. Jag blir kär. Jag är kär. Det råkar bara vara så att jag inte är kär i någon eller något. Bara kär.

Och dig är jag så besviken på. Oerhört. Jag vet inte om jag tänker kämpa för det här längre. Jag vet inte om jag vill kämpa för något som du ändå bara skiter i. Där du ändå bara gör vad du känner för. Du kör över mig, och du har gjort det så många gånger. Mig och mina känslor. Men dom är väl inget att tänka på?

Idag var en sådan dag när jag inte ville vakna. Rullade ur sängen för någon timma sen. Är måttligt svullen i hela ansiktet, dålig andedräkt och något fettigt som ska kallas hår. Med andra ord har jag inga planer på att ta mig utanför dörren alls idag. Ska löka hemma bäst jag vill.

Igår var det födelsedagsmiddag för mig. Hemma hos mig, av mig. Förutom vissa småsaker som irriterade gärnet ur mig så hade jag en helt fantastisk kväll. Serpentiner låg över hela, och verkligen hela, bordet. Tutor och hattar, självfallet. Sedan ut för att dricka lite, men med sömniga vänner inklusive mig själv blev det Mickey Deez och sängen. En hyfsat tidig kväll där vi hann med sista tunnelbanan. Men inte sista bussen. Bussjävel. Fick gå hem i regnet. Kände mig som en dränkt katt. Hade en underbar kväll i alla fall. TACK. Tack! Ni är bäst.  

Uh, jag tror verkligen helt seriöst snart att min bröstkorg kommer att sprängas. Jag är så rörd att jag vill gråta, men jag kan bara le tills jag drar överläppen över huvudet. Posten kom. Det var nog det bästa idag. JAG SAKNAR DIG EMMA. Du är ju något av det bästa som finns. Period.

Woh, jag hinner knappt somna innan jag vaknar av en basröst som sjunger 'Ja må hon leva'. Lyckas somna om även om det är alldeles för ljust ute och allt reflekteras i mitt ansikte. Vaknar nu igen. Känner efter om det känns något annorlunda. Inte direkt, förutom att jag har världens sötaste vänner, som lämnar en massa fina spår i min sms inkorg. Så glad är jag! Nu ska jag in i duschen, sen ut på stan och glida. Titta på människor. Äta semlor tills jag spricker. För kan ni tro, det är inte bara fettisadag idag, jag FÖDDES på fettisdagen. Gissa varför jag är en liten sockergris?

Och okej. Nu är jag gammal. Gammal som gatan. Icke tonåring längre. Vuxen. Eller nej föressten. Jag är precis som jag var för några timmar sedan. Siffrorna råkade bara ändras. Men jag har ju vart så liten en gång i tiden!

Har jobbat stängning idag. Moa kom förbi jobbet och lekte svans på mig när jag sprang omkring för att stänga ner. Eller, sprang var en överdrift. Jag har haft en så sjukt sömnig och seg dag på jobbet. Innan löning, måndag och sportlov. Var kanske väntat. Fick med mig en fet partypåse hem till på onsdag, nu blire hattar och tutor! Moa sällskapade hem med mig även, hon är bra söt hon. Hon var dessutom stolt över att hon var den första som umgåtts med mig när jag blivit 20. Det är också en bedrift? Kom hem när folket här hemma redan gått och lagt sig och snarkar brutalt som vanligt. Men så kliver jag in i rummet och möts av massa blommor och ett kort. Åh. Jag älskar min pappa!

Igår blev det full håll igång. Hämta tårta, städa, träffa släkten, äta tårta, leka med småkusiner, må illa, öppna paket, bli glad, säga hejdå, kramkram, ringa moa, städa rum, hälsa på snögubben moa, möblera om rum, dammsuga, få tinnitus av damsugaren, bli nöjd, gå ut och fota i snönatten, frysa händerna av sig, kura ihop sig med te och chips framför stardust, sova. Bra dag! Imorgon fyller jag år. Jag kan inte greppa det precis. Ska snart iväg till jobbet och jobba iväg mina sista timmar som tonåring. Känns väl sådär. Väldigt antiklimax, men jag får sällskap vid stängningen och hemgången av Moa som har lika lite liv som jag har och hänger på jobbet för mycket för att det ska vara vettigt. Känns bra att man inte är ensam. Nu ska jag förbereda mig mentalt inför jobbet. Och eftersom att jag föddes kvart över två på natten, är det typ 13 timmar kvar tills jag blir 20. Yureka.

Idag har jag spelat ut mina underligheter. Min far fick ta den mesta smällen, men eftersom att han inte är så mycket bättre själv så var det ganska kul. Eller, stryk ganska. Jag grät nästan av skratt. Dansade omkring till melodifestivalen, skrek hysteriskt när jag inte kunde rösta för att det var upptaget och brast ut i ett och annat glädjetjut när jag i sista sekunden kom fram. Pussåkraaaam. Hur som helst.
Sitter i ett halvt städat rum och nöter. Borde städa klart, borde sova, borde en massa saker istället för att sitta och löka här. MEN, jag är som jag är.

.. att det pratas om PBSen i sommar. Emma! Are you with me?

I brist på annat ikväll har jag tittat igenom gamla bilder. Bilder som togs för fem år sedan och längre bak i tiden. Vissa saker som känns som bara något år sedan, har nu blivit fem år sedan. Och ja, jag känner lite hur livet rinner mig ur fingrarna. Fast tanken på att bli ett år äldre börjar sätta sig, och jag är inte lika hispig över det som förut. Men, peppar peppar ta i trä, så kommer det antagligen gå smärtfritt igenom.
Dåligt nog håller jag på att bli sjuk nu. Eller sjuk och sjuk, känner mig allmänt hängig. Så jag ska städa mitt lilla rum imorgon, spabehandla mig själv för att kanske supa mig redlös på kvällen. Vad sägs om det till planer? Pfft. Tre dagar kvar då.

Kommer du ihåg när du ringde mig i tid och otid, bara för att sitta tyst och spela på din gitarr? Ibland lät du mig gissa, ibland ville jag bara lyssna. Minns du när vi träffades för första gången, där på torget mitt i natten? Du var full, jag blev kär. Kär i någon som jag inte visste något om. Nu år senare vet jag fortfarande inte om jag var kär eller inte. Det ända jag vet, är att du sitter, sen den sommarnatten så sitter du i mig. Och allt jag vill i vissa stunder då jag känner mig som värst, är att ligga intill, lyssna på att du finns och bara finnas med dig.

Idag har jag haft en produktiv dag. Not. Gick upp, målade naglarna, åkte till mamma, fastnade i godisskålen, åkte hem två timmar senare, lagade frän middag och bosatte mig i soffan. Posten som jag hämtade var förövrigt inte speciellt spännande heller. 5 dagar kvar. Jag ska ta min nalle och krypa ner i rosa minnen. Eller något liknande. Måste upp tidigt för att få skjuts av farsgubben, så slipper jag kommunalt alldeles för tidigt på morgonen. Allt för dig min kära.

OK, jag är jävligt irriterad. Sjujävla förbannat irriterad. Men, jag ska inte skriva något om det. Då jobbar jag bara upp mig själv. Så, jag ska slänga på mig lite kläder och åka in till min mor, för att göra allt lite roligare. Hämta klänningen och köpa lite bodybutter. Så kan jag kanske få tankarna på lite annat håll. Tänker massa på min sjuka D i alla fall. Självfallet.

Har spenderat hela dagen med Moa. Haft en mycket trevlig dag faktiskt, även om jag blev onårbar ett tag under kvällen. Nu ska jag daska på lite nagellack på mina tråkiga naglar och slå på en film som jag ska somna in till. Imorgon är en ny dag, med möjlig utgång. Får se hur allt artar sig. Nu är det nästan lite nedräkning. 6 dagar kvar. Kill me. Långsamt.

(Men jo, utöver det trevliga så är jag ganska irriterad. Jag försökte. Sen att jag trodde att du ignorerade mig bara för att du tydligen inte fick mina sms är inte mitt problem. Så kom inte och säg att det är du som gör allt. Jag tänker inte jaga, det är fan det värsta som finns.)

Dåliga jag fastnade med nätshopping. Fuck. Jag som inte har några pengar till övers denna månad. Så jag klistrade ihop en liten önskelista istället. Eller, jag förälskade mig i denna klänning. Jag måste ha den. Så är det bara. Ge mig? Födelsedagspresent? Snälla?

.. Okej. Jag måste stänga ner nu. Jag hittar tiotusentals väskor jag bara måste ha. Bad me. Plus att mer än hälften av dom säkerligen inte finns i sverige. Nej, stänga ner var det. Godnatt.

Men ser man på, jobbet var riktigt behagligt idag. Jag fick hatstationen nummer ETT, men jag hade den perfekt nästan rätt igenom. Tills jag fick ge bort den, men då var den inte mitt problem längre. Fick förfrågan om att sluta tidigare, men jag blånekade. Pengar för att glida? Ja tack.

På tal om inget är jag görsugen på att tatuera mig igen. Riktigt sådär att jag bara vill nununununu. Men, jag vet bara vart jag vill ha den, men jag vet inte vad. SÅ, jag har inget annat val än att skjuta på det. Man är väl inte helt bakom flötet? Inte alltid i alla fall. Borde rulla ner i sängen nu, kanske slå på någon film. Stämde precis träff med Moa imorgon, såå jag borde väl vara någorlunda levande vid en anständig tidpunkt. För ovanlighetens skull.

Jag är INTE taggad på jobb. Plus att det snöar ute. Och jag stänger ikväll. Häng mig?

Äckeldag. Sova lite, (bak)full och långsam, komma till jobbet, för tidig lunch och allmän skit. Men dagen hade sina höjdpunkter, jag har kvar känslan av lycka från igår och jag får sova ut imorgon. Sitter och nöter Spotify lite. Ska strax slå på en film, rulla in mig i täcket och njuta. Fuck att betala mobilen imorgon, JAG HAR SOVMORGON!

.. åh. Jag hittade lite godis. Nu kan ni få suga på annat, för jag har bättre saker för mig. Som att sova. Till en film med godis i käften. På tal om godis så fick jag en sockersöt sak idag på jobbet. En liten såsnipa med chokladmousse toppat med grädde och hjärtströssel. Puss på mina kollegor, i lööve them.

Alla hjärtans dag. Jag trodde att jag skulle ta livet av mig, med långpanna och hela köret. Jag höll faktiskt på att börja lipa i slutet av passet, när jag blev tillbedd att jobba över en halvtimma. Men jag bet ihop och gjorde det. För sen hade jag en så jävla bra kväll. Jag tror att varje gång jag börjar umgås med Sara igen blir jag som pånyttöfdd. Nu träffade jag den typen av människor jag hängde med förr i tiden. Och det kändes bra, för man kan vara vem man vill. Klä sig hur man vill, och ändå är det ingen som tittar ut en, pekar ut en och pratar skit. Eller, klart det finns vissa, men inte som det var när man var en trångsynt tonåring. Hur som haver. När jag hade skiljts åt från Moa skuttade jag fram, sjöng med i Ipodens döva toner och log så mycket att jag trodde att jag skulle villa runt utan att se något.

Men nu, ska jag sova ruset av mig och bereda mig på jobb. Jej.

Blev inte riktigt som planerat. Jag och Moa tänkte ta oss en liten promenad, vilket slutade i stelfrusenhet och våra minds set on Mickey Deez. Och där hamnade vi, svullade gott och ogenerat. Sedan blev planerna bio, ja vad mysigt! Slutade med att sitta och klämma i oss desserter på jobbet. Och där satt vi kvar, tills för någon timma sedan. Ja se där. Men trevligt hade vi, jag och Moa. Och resten som kom i våran väg.

Jag gillar Moa, det ska ni minsann veta!

Fredagen den 13:e. Vilken hysteri över ett datum. Jag sov sådär löjligt länge idag, hade ingen lust att gå upp när jag vaknade imorse. Nu har glidit runt i lägenheten i en stor college tröja med mitt gamla dagis logga på. Den räcker mig ner till knäna, så jag känner mig sådär liten igen. Nu ska jag ta mig ut en smula, få lite frisk luft och titta på människor. Jag kanske borde ta med mig kameran, men så kommer det inte bli. 

Kings of Leon - Revelry är vad som räddar min tankegång just nu. Jag vill bara falla ner i sängen och sluta tänka, men jag kan inte ligga ner. Det får mig att må illa. Rastlösheten tar kål på mig, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det som kliade så fruktansvärt i fingrarna vann, och nu vill jag bara krypa ner i min portmonä och knäppa låset om mig. Samtidigt som all den här känslan av hopplöshet och oförmåga kommer från det. Inte just det man kan tro, utan från så mycket annat. Det bildade ett stort nystan av lim som satte sig i hjärtat av mig. Tröttheten min kropp utsänder hindrar mig från att kuta ett varv runt bromma. 

Just nu är jag bara så jävla trött. Och inte för att jag gick upp klockan sex imorse för en kurs där vi ändå fick vänta och sedan knallat på stan tills klockan blev halv sex. Jag är bara så jävla trött. Trött på att när man tror att allt har hamnat på rätt köl så drar det åt helvete igen, för då bevisar personer hur fel man har. Och jag hatar min situation jag sitter i. Inbetween allt! Mitt tålamod är åt helvete, tydligen inte bara i väntan på en fungerande telefon. Jag vill veta nu, hur jag ska veta vart jag ska gå. Ska jag stå här och stampa tills jag tappar huvudet i diket? Samtidigt som jag vet.. att jag måste ta det lite lungt. Låta svaret komma av sig självt. Men ni anar inte hur det kliar i fingrarna, ända från tårna kliar det, att skriva en rad eller två på min icke fungerande telefon.

Jag vill inte vänta. Tålamodet sviker mig ibland, som nu. Kanske också eftersom att den nuvarande skräphögen till telefon är så egen att jag har sulat in den i en lyktstolpe av frustration. Kanske inte det bästa valet jag har gjort, men det kändes lite skönt för stunden om inte annat. Hur som haver. Om en vecka kan jag antagligen hämta ut denna sak. Mycket pengar rinner åt fanders, men jag orkar inte mer. Ska vi slå vad om att denna lur kommer strula till det för mig också? Jag och teknik, eller nej vänta, mobiltelefoner, fungerar inte tillsammans. Super. Perfekt. Jag ska gå och sova nu. Kurs imorgonbitti, hur kul låter inte det? (Snore).

Jag hatar dom där situationerna när man ser någon, någon som man bara vill gå fram och säga hej till. Eller vad fan som helst för den delen. Men, man är trött, gårdagens smink påklistrat och håret är någon transplantation från helvetet. Inte vågar man gå fram då. Man kanske ger människan en hjärtattack eller dylikt. Bara för det, hände detta mig idag. På bussen hem, där det aldrig kliver av eller på ens en måttlig intressant människa, kliver Han på. Trillar på varandra lite halvt i tumultet när bussen anländer, och jag tror jag ska försvinna i ett rött litet "pfft" när han vänder blicken på mig. Sen tjuvkikade jag så mycket jag vågade hela vägen. Hela vägen till min station. Där han också klev av. Och sen försvann han. Jag hade världens chanser, men tog inte en enda. Jag är kass!

Idag träffade jag Sara. Min absolut bästa vän under högstadiet. Jag tror hon räddade mig då, för utan henne hade jag gått under i mig själv. Jag höll på att vända mig innåt så mycket att jag aldrig skulle hitta ut igen. Men så kom hon, och hon visade att det finns något mer än ingenting. I tre år satt vi som snö i en blöt lovikavante. Den innebörden hon fick på mig och mitt liv kan jag nog aldrig greppa riktigt ordentligt. Nu, med två tre år utan varandra, känns allt exakt lika bra som förut. Med oss. (Nu blev det blödigt, men vafan. Det får bli så ibland. HÖH)

Okej, att jag nu har vart vaken i snart en timma, faktiskt försökt att somna om men misslyckats(!?) är beyond me. Hur som helst, jag har hunnit äta frukost, rulla runt i sängen och.. ja inte mycket mer. Är otroligt tjurig över att det faller vitt ner från himlen. Lägg ner! Kändes så fruktansvärt onödigt att åka hem nu när jag vaknade, jag ska ändå infinna mig på slussen om fyra timmar. Saken var bara den att jag trodde att jag skulle sova till senast tio. Det sket sig. Om jag inte kryper ner under det varma täcket nu igen och hoppas på det bästa?

Jo, vi kör på det.

Nu har det snart gått 48 timmar. När det slår 24a timmars strecket sitter inte känslan kvar lika hårt längre. Minnena är inte lika färska. Allt känns inte lika mycket. Så nu, efter dubbelt så lång tid, kanske jag kan börja få lite utlopp. Fast jag vill fortfarande inte prata om vad som hände. Allt är en röra, speciellt i mig. Min kropp reagerar helt fel på det, som vanligt. Jag vet inte vad jag ska tänka, för helt plötsligt, vad jag än tänker på, så spelas det upp små klipp. Klipp jag inte kan stänga om. Klipp jag inte kan stänga av. Sen försvinner dom, för att komma tillbaka lite plötsligt som första gången.
Jag ville förstöra. Jag ville ta sönder allt som var fel. Helst av allt ville jag nog ta sönder mig själv. När jag vaknade på morgonen dagen efter ville jag falla ner i ett svart hål. Istället stirrade jag mig blind på dimman utanför fönstret, tills jag inte kunde ta något längre, drog täcker över huvudet och försvann i sömn ett litet tag till. Resten av dagen vet jag knappt hur jag ska förklara. I början tog jag min sista sursparade energi och tryckte bort allt. I tanke till sällskapet, vilket nog blev ganska mycket plus minus noll med tanke på att jag blev helt tom i huvudet istället. Efter det, kunde jag inte hålla tillbaka något. Jag fick panik. Flydde. Jag tror jag flyr fortfarande. Jag vet inte riktigt vad jag springer ifrån, men jag vet att när det väl hinner ikapp mig kommer det äta upp mig. Det svider redan nu.

Ett problem. Jag vet inte hur saker och ting står till, hur jag känner. Jag kan ana, men jag vill inte ha det så. För jag vet att det kommer sluta med att det är jag som blir trampad på. Jag ska alltid envisas med att vilja ha det jag så uppenbart inte kan få. Med flit? Kanske. Kanske ligger det i mitt undermedvetna att sikta in mig på att inte kunna få allt man vill ha. Så att jag inte blir besviken i slutändan. Bra, jag lägger krokben för mig själv. Sedan passar jag på att sparka på mig när jag ligger ner.

Hur kan jag kunna begära någon som förstår mig utan och innan, när jag själv knappt vet vem jag är?

.. pest eller kolera. Vad sägs om båda? Fuck off.

BLAHA. Jag vill inte lämna sängen alls just nu. Men, Karin kommer hit, så jag blir så illa tvungen att först gå och möta benarslet för att sedan gå hem igen. Hur som helst. Det pratas om Monaco i mars. Hoppas det blir mer än prat. Jag längtar tills jag får släpa D i håret genom säkerhetsmojjerna.

Att det ska vara så jävla svårt. Jag har mina egenheter, verkar framförallt visa sin fula nuna när det gäller killar. Pojkar. Män. Vad fan man nu ska kalla dom. Och jag? Nej jag blir bara så otroligt frustrerad. Blandat med pirr i magen och ångest. Varför kunde jag inte stanna i det stadiet där jag bara var allmänt ointresserad i att vara intresserad? Men jag antar att jag inte har sådan tur. Har jag väl aldrig. Åt helvete med att tänka sönder saker. Åt helvete med att tänka överhuvudtaget.

Det är något fridfullt med att vara vaken såhär mitt i natten. Jag gillar natten, det är tyst och tomt på gatorna, allt är tyst och stilla. Ja, för idag har jag ju fastnat på jobbet igen. Även om jag inte ens jobbade. Skulle vänta in M och få sällskapa hem, men det slutade med att vi båda fastnade. Pussades med världens sötaste valp och fick bilar nerkastade i kläderna, men det var utmärkt. Eller något. Ska nog försöka sova nu däremot, inte vara korkad nog att slå på en film som jag "ska somna till", men som jag tvångsaktigt kommer se klart och så vips var det alldeles för tidigt för att vara vettigt. Jaaa men visst, häj tåå på er.

Det blev grymt ändrade planer. Blir hemkört med min käre far, som jag på grund av min nyfunna dyngsrytm, inte har träffat de senaste dagarna. Sen ska jag pallra mig in till stan för att träffa D. Nu däremot måste jag trycka i mig något, för min mage praktiskt taget skriker. Det låter inte bra, så jag överröstar skiten med Bon Jovi.

Jag hatar att min dyngsrytm är åt helvete. Fast å andra sidan är anledningarna legitima och jag har haft ett par väldigt bra dagar. Hur som haver. Fick åka taxi hem igår, nästan hela vägen till dörren. Och taxichauffören var sjukligt trevlig. Jag brukar inte prata så mycket med dom, mestadels för att det är inte ofta jag sätter mig i en taxi överhuvudtaget.
Nu så sitter jag i undies och borde dra på mig kläder lite fort och lätt för en middagsträff. Eller ja, träff som i möte. You know. Ska bli skönt att komma ut lite idag. Och göra ingenting. Äta och snacka skit, perfekt tisdag.

Hm, jag kanske inte finns när jag inte skriver i min blogg? Alltså finns jag inte när jag har ett liv utanför datorn. Fast, denna helgen har jag i stort sett bara sovit och jobbat. Gått upp lagom till att det är dags att dra sig till arbetet för att fylla magen med föda och sedan jobba. Idag var det lungt och skönt, hade stängingen klar när den skulle vara klar. Kom däremot hem för en halvtimma sen. Hur skumt låter inte det på en skala? Slutade klockan 12, kom hem 4. Men eftersom att dom bonade om golvet i restaurangen satt jag kvar ett tag. Och höll stackars saten M sällskap. Lekte lekar och bolmade cancerpinnar. Lagom roligt, mest eftersom att imorgon kan jag sova hela dagen om jag nu känner för det.
Jag är en sådan söt och gullig person som verkligen stannar, inte sant?

Hur som helst. Nu är jag trött. Och lagom.. rund om fötterna så att säga. Dessutom är jag så sjukt öm i svanskotan. Vattenkriget urartade kanske, även fast det praktiskt taget var slut när jag blev dränkt. Ska daska på en film och somna. Så kanske min analkande huvudvärk får för sig att gå och dö istället. I hope soooo.