a neverending story

Jag är så förbannat omöjlig att det är läskigt. Rubbad kanske man till och med kan dra till med. Jag har haft (har fortfarande) söta vänner som hotar den jag blir involverad med för att det vankas stryk om personen ifråga skulle såra mig. Jag funderar lite på om det skulle vara vettigare att vända sig åt andra hållet med den varningen i vissa fall. Om man ska vara realistisk så funderar jag helt allvarligt på om jag har alla indianer i kanoten eller om dom flydde i ren protest. Jag hoppas väl alltid på det bästa när jag träffar någon, även om jag antagligen i mitt stilla sinne vet att det inte är värt det. Om det mot förmodan visar sig vara värt det blir det om ens mer omöjligt där. Jag blir ledsen och släpper taget om jag inte får tillräckligt med respons, men å andra sidan kutar jag för livet åt andra hållet om någon får för sig att komma on too strong. Frågan är mer och säga, vilket stadie är mittemellan och vem har tålamodet att stanna för att ta reda på det? Jag vet en person som riktigt lyckats linda mig runt sitt krokiga lillfinger och hålla kvar mig där. Jag säger inte att jag ger upp hoppet på män (pojkar), jag säger mer att jag börjar ge upp hoppet på mig själv en aning. För om jag tar en liten titt på mig själv från någon annans perspektiv slutar jag ganska genast. Jag skulle nog aldrig orka med mig själv. Fast nu ljuger jag ju. Klart jag skulle. Släng in rätt person och jag skulle göra vad fan som helst. Och just nu sitter jag här för mig själv och är halvt som halvt heartbroken över ingenting(?). Röken i lungorna gör att mina andetag väser tyst och det värker att ta för djupa andetag. Den värken som strålar ut i hela bröstkorgen inbillar jag mig vara från den där, men kan fortfarande vara från den tjocka röken jag dansat runt i hela kvällen (natten). Kanske har jag fel, kanske har någon annan börjat linda mig runt sitt, inte lika krokiga, lillfinger?

Jag är helt tingly i hela kroppen. Nästan precis så som man blir när man inser att man tycker om någon. Det pirrar överallt, ända ut i fingertopparna.

(Jag har saknat dig. Men om det var ett år vi behövde för att hitta tillbaka, är jag glad att året äntligen är över. Nu kan vi börja om igen, och bli så mycket mer än förut.)

Vältrar mig i soffan medan ps3an går varm. Perfekt söndagsyssla. Orkar inte prata nämnvärt mycket med någon heller. Har skickat ut ännu lite mer jobbansökningar. Om jag får det ena kan ni slå er i backen på att jag kommer bli en miss fattybombom. Hur ska jag kunna säga nej till stans godaste chokladtårta var och vareviga sekund? Självdisciplinen gick och gömde sig. Chefen kommer hitta mig i ett hörn med choklad i stort sett överallt och ett fånflin över hela fejjan. Ja, det kommer gå bra det här.

Jag vet inte hur jag ska göra imorgon. Om jag bestämmer mig för att gå är det enbart för hans skull och ingen annans. Men sällskapet jag skulle hamna i skulle vara så ofantligt obekvämt och i stort sett den sista platsen på jorden jag skulle vilja vara just då. Det skulle vara väldigt utmattande och jag skulle antingen somna när jag kom hem eller svira runt fly förbannad av någon anledning.

Vad jag funderar på just nu är om jag verkligen orkar ens tänka tanken på att försätta mig i någon känslosituation med en pojke. Visst att pirr i magen och fåniga leenden är något som lyser upp vilken dag som helst, men mer än så vet jag inte. Nu ska jag väl inte snacka skit, för när det väl händer så kommer jag med glädje surfa hela vågen ut. Men jag har ingen brådska, vilket en löjligt hög procent av resten av befolkningen verkar ha. Att träffa honom idag fick det att slå mig i ansiktet med full kraft. Och sedan mötet ikväll. Visst, jag blir alltid kvillrig i magen av åsynen av den mer än bekanta siluetten och jag kramas alltid lite extra med blossande kinder. Men. Men men men men. Sen att (i smyg) titta efter någon som inte verkar finna samma intresse tillbaka kan väl få vem som helst att svalna. Inte för att jag visar det så drastiskt heller, men det är inte riktigt min grej att göra. Så det slår väl tillbaka på mig. I don't mind though, jag får hitta någon annan som kan saken om att dra undan mina fötter framför mig som om det vore det enda han gjort i sitt liv. Pah. Jag lär dö som en gammal nucka. Dock hellre det än fastna i något mediokert så kallat förhållande där känslorna knappt är på riktigt och som dog innan det ens hann starta men man stannar för man hoppas på att det kanske händer något snart som man vet ändå aldrig kommer ske. (Det blev en lång mening..). Nu ska jag sluta dividera det här med mig själv, med tanke på att min trötthet är fruktansvärt påtaglig för tillfället. Ska väl slå på en film om just det jag dillat om. Man kan väl få drömma i alla fall?

Funderar på om jag har vitaminbrist eller något annat fånigt, för så förvirrad jag har vart dom senaste dagarna är inte riktigt normalt. Inte ens för mig.

Och det här gick inte alls. Ska dra på mig paltor och sticka ut huvudet. Kanske resten av kroppen hänger med också. Puss

Gick upp alldeles för tidigt för att i något sömndrucket stadie ta sig till alvik för att träffa Amanda. Halvsov första minutrarna innan hon slog lite liv i mig och nöp mig i kinderna. Precis som vanligt. Försökte få sällskap av Josefine när jag trösthandlade till min ensamma middag ikväll, men hon sov nog mest i luren. Avundsjuk kallas det. Funderar en sväng på att gå och lägga mig igen, men tar Amandas knep och nyper mig själv i kinderna tills tanken försvinner. Någorlunda. Egentligen inte alls helt ärligt, men försöka går ju.

Jag är väldigt reserverad vad det gäller känslor. Fysiskt är det mesta inga problem, om jag har kysst dig kanske den största faktorn i det var att jag var hångelsugen. Att jag har kysst dig någon gång betyder verkligen inte att jag är din. I något anseende alls. Du har med andra ord ingen rätt att krama på mig när helst du vill bara för det. Inte heller slabba ner med slem även när jag vänder bort huvudet och puttar bort dina händer från mina. Är jag ute med vänner och träffar på fler människor är jag inte den som slänger in mig i ett hörn för att inte prata med någon utan bara sitta och gosa. Konversera med nya bekantskaper, skratta och kasta sig in i hetsiga disskutioner är en passion. Förväntar du dig att du kan ta det ifrån mig ska det vara mycket till. Väldigt mycket. Jag är mycket för kroppspråk. Du kommer märka om jag vill göra något mer. Jag tar minsta lilla ursäkt för att få röra mig närmare. Dra handen genom ditt hår, få hej-kramen att hålla bara några sekunder längre än vanligt. Lyser jag upp när du är i närheten, håller jag mig inom en närmare radie av dig hela tiden och ler jag sådär extra när vi pratar? Se signalerna och du förstår vem det är jag vill ha och inte.

Jag gillar inte att vakna av att sprängmedel får hela min säng att vibrera. Idag är jag inte alls på bra humör. Min mage krånglar fortfarande och jag vill inte riktigt äta på grund av att det kanske resulterar i att jag ligger i en klump på golvet och kvider. Så, istället har jag virat in mig i min pussycatfilt och tänker inte göra någonting alls. Låter tankarna vandra iväg till den där kvällen i gamla stan innan det blev så kallt, fotografier som så sällan blir tagna, den oväntade kyssen på halsen, mitt hår, det där samtalet som jag ganska mycket bävar över men måste få gjort, vad helgen kommer innebära och såklart det där leendet som jag aldrig kan sluta tänka på. Med andra ord flyter allt och inget runt i mitt huvud, vissa saker är egentligen inte ens värda att filosofera över längre. Som den där kvällen i gamla stan. Men just den kvällen i sig var så fin att jag inte kan förstöra den med det som hände sen. Så jag behåller den och kastar resten till gamarna.

Det där med drömmar är väldigt underligt. Just inatt drömde jag att jag var så fly förbannad att jag inte kunde andas. Vaknade av att jag hittade någon att bara låta allting brista emot, så när jag väntade jag mig vara dränkt av tårar. Icke sa nicke. Blev tvungen att hämta mig en sekund eller två innan jag kunde rulla upp. Nu är jag något fruktansvärt uttråkad. Funderar på att ta en runda på stan och fördriva tiden. Återstår att se om det är värt det.

UPDATE: Det var inte värt det alls. Har haft en väldigt produktiv dag med att sitta och nöta ner soffan. Tog mig även ett bad för den intresserade.

Vaknade sent idag, känner hur sjukdomen hänger över huvudet på mig. Men det spelar ingen roll. Jag är lika glad idag som jag var innan jag somnade igår. Allt har samlats till sockervaddsfuzz i huvudet på mig, täpper till varenda ven med sockrigt ludd. Det har däremot inte hindrat mig från att svära över grannarna som för en jävla massa oväsen som vanligt. Och jag försöker twittra positivt, verkligen. Känner att jag måste bättra mig efter Natans pik igår. Och eftersom att min farmor uppenbarligen också tycker att jag ser förjävlig ut i håret så ska det hända grejer imorgon. Lite mer pirr i magen till och med. Om det nu var möjligt. Josefine ska få följa med och hålla mig i handen, i'm gonna need it.

Alla andra, jag tror det kallas substitut. Kanske har jag inte fattat själv hur fast jag är. Hur djupt det faktiskt sitter rotat, med tanke på hur lite som krävs för att jag ska fara upp på dom där rosa molnen och dingla med benen. Hur mycket jag än skiner upp och hur glad jag än blir så avskyr jag dom här förhoppningarna som forsar över mig kvällar som dom här. Kommer ihåg hur jag reagerade första gången. Jag föll ner från dom förbannade rosa molnen som en sten med packning och det tog hårt. Kommer med säkerhet bli minst lika jävligt om det blir en andra gång. Men även om jag inte gillar förhoppningarna, sitter jag här med ett fånléende som har följt mig hela kvällen och en hel hop med massa pirr i magen. Och jag är så jävla nöjd.

Inte kan jag sova heller. Knorret i magen vrider om hela tarmvredet med en järnhand. Tröttheten har slagit mig hårt nu, tårarna rinner fritt och friskt till blödiga kärleksfilmer på tvn. Snart svimmar jag nog i brist på näring och syre i allmänhet.

Hungrig som aldrig förr, kan däremot inte äta en enda tugga till av maten jag lagat. Jag har ändå inte ätit upp ens i närheten av hälften på grund av oro att allt kommer komma upp igen. Ytterst irriterande minst sagt. Kanske är anledningen till detta att allt är väldigt väldigt förvirrande just nu och allt vill ut från huvudet samtidigt vilket skapar kaos och tvärstopp i tankebanan. Försöker räta ut allt som hopas men det slutar med ett ännu större nystan av knutar i andra änden. Kanske borde jag ge upp det för tillfället och låta det trassla ur sig självt. Det kan ta sin tid däremot, och mitt tålamod har inte direkt blivit bättre med tiden. Hur som haver så ska jag ta mig och mitt luddiga huvud och försöka sova lite, för äta kan jag tydligen fortfarande inte göra.

Ja, jag sitter och glor på paradise hotell så här mitt i natten. Sen om det är helt okej vet jag inte, meeen vem bryr sig.

Det var en helt vanlig kväll, en vanlig fest. Drev omkring från samtal till samtal, grupp till grupp. Lät vinglaset dingla mellan fingrarna, spelade med tungan över läpparna med min frånvaro. Var inte riktigt uppmärksam på orden som var menade för mig, undvek ögonkontakten som bad om respons. Skrattade så som dom väntade sig, lämnade en kommentar innan jag utan någon annan tanke hade slussats mot nästa. Allt sorl är ett enda brus, inget som tar sig igenom barriären av ointresse. Ett namn nämns. (Alltid ditt namn) Ett namn som genast bryter sorlets brus och gör allt glasklart. Varenda ord tas in och bearbetas. Håller lite hårdare runt mitt glas för att inte låta det glida ur min hand. Kanske precis så som jag klamrar mig fast lite hårdare vid ditt namn, för att inte låta dig glida bort. Leendet som blottar tänderna är inte sådär krystat som förut. (Du kanske faktiskt kommer hit) Jag dansar mig fram till tonerna av favoritbandet. Genom skrattet och musiken kan jag höra att det har anlänt någon. Någon väntad och omtyckt. (Det måste vara du) Vågar inte mer än att ställa mig lite på tå och leta efter något bekant. (Efter dig) Faller tillbaka på hälarna då tårna inte klarar trycket längre, sparkar mig själv i hemlighet för längtan som sprintade ur mig. Låter fuzzet från min mage ta över huvudet, faller ner i en mjuk avgrund. Avgrunden har armar som fångar, ett klingande skratt och en välbekant doft. Om jag blundar kanske jag inte behöver få reda på att det inte är du. Men du drar mig nära inpå och viskar i örat på mig att jag inte alls drömmer. (Det är verkligen du)

Man måste älska att vara sjuk. Järnsmak i käften och honung i huvudet. Fryser trots alla lager kläder på kroppen. Mjäph. Tycker synd om mig själv kan jag lova. Mycket synd. Ska gå och dö lite mer i soffan istället, i sällskap av tvn.