so tell me darling, do you wish we fall in love?
i know that it's wrong, it's so wrong but baby, tomorrow you'll understand
don't call my name, i'm not your babe
Jag är väldigt reserverad vad det gäller känslor. Fysiskt är det mesta inga problem, om jag har kysst dig kanske den största faktorn i det var att jag var hångelsugen. Att jag har kysst dig någon gång betyder verkligen inte att jag är din. I något anseende alls. Du har med andra ord ingen rätt att krama på mig när helst du vill bara för det. Inte heller slabba ner med slem även när jag vänder bort huvudet och puttar bort dina händer från mina. Är jag ute med vänner och träffar på fler människor är jag inte den som slänger in mig i ett hörn för att inte prata med någon utan bara sitta och gosa. Konversera med nya bekantskaper, skratta och kasta sig in i hetsiga disskutioner är en passion. Förväntar du dig att du kan ta det ifrån mig ska det vara mycket till. Väldigt mycket. Jag är mycket för kroppspråk. Du kommer märka om jag vill göra något mer. Jag tar minsta lilla ursäkt för att få röra mig närmare. Dra handen genom ditt hår, få hej-kramen att hålla bara några sekunder längre än vanligt. Lyser jag upp när du är i närheten, håller jag mig inom en närmare radie av dig hela tiden och ler jag sådär extra när vi pratar? Se signalerna och du förstår vem det är jag vill ha och inte.
return their love is more then i can handle
It's so easy, when you don't belong to me
Det var en helt vanlig kväll, en vanlig fest. Drev omkring från samtal till samtal, grupp till grupp. Lät vinglaset dingla mellan fingrarna, spelade med tungan över läpparna med min frånvaro. Var inte riktigt uppmärksam på orden som var menade för mig, undvek ögonkontakten som bad om respons. Skrattade så som dom väntade sig, lämnade en kommentar innan jag utan någon annan tanke hade slussats mot nästa. Allt sorl är ett enda brus, inget som tar sig igenom barriären av ointresse. Ett namn nämns. (Alltid ditt namn) Ett namn som genast bryter sorlets brus och gör allt glasklart. Varenda ord tas in och bearbetas. Håller lite hårdare runt mitt glas för att inte låta det glida ur min hand. Kanske precis så som jag klamrar mig fast lite hårdare vid ditt namn, för att inte låta dig glida bort. Leendet som blottar tänderna är inte sådär krystat som förut. (Du kanske faktiskt kommer hit) Jag dansar mig fram till tonerna av favoritbandet. Genom skrattet och musiken kan jag höra att det har anlänt någon. Någon väntad och omtyckt. (Det måste vara du) Vågar inte mer än att ställa mig lite på tå och leta efter något bekant. (Efter dig) Faller tillbaka på hälarna då tårna inte klarar trycket längre, sparkar mig själv i hemlighet för längtan som sprintade ur mig. Låter fuzzet från min mage ta över huvudet, faller ner i en mjuk avgrund. Avgrunden har armar som fångar, ett klingande skratt och en välbekant doft. Om jag blundar kanske jag inte behöver få reda på att det inte är du. Men du drar mig nära inpå och viskar i örat på mig att jag inte alls drömmer. (Det är verkligen du)
i've made this just for you, so you can see me, all of me
Du stod vid spisen, rörde runt i någon av alla pannor på plattorna. Jag satt på golvet, skräddaställning, iklädd din favorit t-shirt. Du pratade om något som hade hänt på jobbet, jag lyssnade bara halvt. Smuttade på vinet du hade med dig hem, tvinnade mitt hår mellan fingrarna. Du upphörde prata, lufttrummade med till arctic monkeys från högtalarna. Jag studerade dig, lät tungan spela över mina torra läppar, drog in andan och höll kvar den. En av slevarna tappade balansen och tog sin tillflykt ner på golvet framför mina knän. Sås skvätte över mitt högra ben och jag lät lite av luften slippa förbi mina ihopknipta läppar. Du skönk ner bredvid mig och drog fingret över en av såsfläckarna på min hud. "Smaka" manade du och sträckte fram fingret. Luften som höll på att spränga min bröstkorg slapp ur mig med en lång suck. Du log och strök såsen av ditt finger på mina läppar. Mina händer sökte sig till din hals och jag kröp intill med allt jag hade, så nära jag bara kunde. Vinglaset jag haft i handen skvimpade över och lämnade röda fläckar på din skjortkrage. Du viskade varma ord i mitt öra, kysste mig på örsnibben och lyfte upp mig i din famn. Det var den kvällen jag insåg att jag älskade dig. Mer än mig själv.
kissing strangers? i do it all the time.
En dag, då jag kan stå igen, då ska jag ställa mig bredvid dig. Jag ska låta min hand snudda vid din, sådär omärkbart. Så lätt att den microsekunden då vi faktiskt nuddar varandra så är det som om mitt blodflöde blir förvirrat och slutar fungera. Istället för att ta in dig via mina ögon försöker ta in dig via mig. Det som pulserar ut från min kropp när jag står nära dig. Det faktum att jag kan blunda men ändå se dig så väl. Jag kan varenda liten detalj fortfarande, som om det ända jag gjort sedan jag mötte dig för första gången är att titta på dig. Men det är klart att jag inte gjort det, jag har inte sett dig på några år nu. Du är sparad i en fin vrå i huvudet som jag tittar in i när jag måste få någon slags bekräftelse på att världen inte är genomrutten. Och vetu, när jag ser dig som jag alltid ser dig, faller jag in i något slags lugn. Min själ slås på hold och jag får för någon sekund eller två faktiskt veta hur det skulle kännas vara lycklig. Tanken på dig är som amfetamin för min själ. Det är svårt att inte bli beroende.
it seems like once again you've had to greet me with goodbye
Vad är det du väntar dig? Att jag ska överraska dig wherever och kasta mig gråtandes i dina armar? Förklara min kärlek och att jag aldrig har kunnat sluta tänka på dig? Även om det sistnämnda kanske är sant, betyder inte det att jag kommer springa efter dig. (Kan du inte bara stå utanför min dörr en dag?) Jag klarar mig fint utan dig, jag saknar dig nästan aldrig. (Bara när jag lagar mat, sitter i soffan, borstar tänderna, går och lägger mig och all tid där emellan.) Sen du försvann har jag kunnat göra som jag vill, när jag vill med vem jag vill. Att du helt plötsligt dök upp i mitt liv igen är ett helvete. (Men jag kan inte sluta le nuförtiden.) På ett sätt är jag glad att se dig, gamla känslor svalnar aldrig på riktigt. (Jag älskar dig.) Men jag vill inte ha dig nära. Inte ens lite. (Bara under min hud.)
x
you can't tell me to feel
Jag vill slippa falla till marken i tusen olika bitar varje gång jag ser dig. Att tänka på dig gör att själen krampar och hjärtat slutar andas. Vem är jag att neka det som sprudlar när du ser på mig? Hur skulle jag kunna neka dig? Du är ingenting att ha, du förstör och sårar. Du bryr dig inte, du har bara dig själv i siktet. Precis som jag. Jag kan inte se annat än dig, längta efter att stunden då du faktiskt såg mig ska komma tillbaka. Ett hopplöst längtande, fruktlöst på alla tänkbara sätt. Tanken på att du faktiskt skulle springa över möblerna i din väg för att komma till mig igen, för att omvägarna var slöseri med tid, får marken under mig att snurra. När du höll min hand i kylan, försökte få den varm medan du värmde mig på sätt du aldrig kunnat ana. Du kysste mig vimmelkantig varenda chans du fick. Just då när du omslöt mig med allt du förmådde dig att dela med dig av, fick min själ frispel. Hur ska jag kunna se dig, höra din röst, eller känna din värme utan att vilja dansa fram på tomma gator till melodin av dina hjärtslag? Du håller mig levande, till ett mördande pris.
x
tell me if you want it alive, because this has got to die
Jag vill ligga tyst på rygg med dig i telefonen och bara lyssna på din röst. Jag vill stå på tå och kyssa din haka, för att det är det ända stället jag når. Jag vill linda in mina fingrar i dina kläder och värma mig mot din hud. Jag vill ligga på din bröstkorg och räkna dina hjärtslag. Jag vill gå gata upp och gata ner med din hand i min. Jag vill stoppa handen i din byxficka, bara för att jag kan. Jag vill känna din andedräkt mot min nacke när jag borstar tänderna. Jag vill spela symfonier mot dina nyckelben och känna dina händer mot min bara rygg. Jag vill värma mina vinterfrusna fötter mot dig. Jag vill iakta varenda rörelse du gör när du inte ser. Jag vill stämma mitt skratt efter ditt egna klingande. Jag vill bara vara din.
x
you make it so easy when you show me the truth
Allt jag vill är att kunna öppna dörren och gå. Stänga den bakom mig och aldrig se tillbaka igen. Men hur ska jag kunna göra det, när du är på den här sidan av dörren? Hur ska jag kunna gå, släppa din hand och aldrig se mig om igen? Du viskar något. Jag hör inte. Vill inte höra. Blundar hårt så tårarna som låg och brände bakom ögonlocken trillar fram och skapar sig en väg utför min kind. Du ser det som ett besegrande, om inte annat en början på ett. Du sträcker dig fram och torkar bort tårarna om nu rinner fritt. Känslan när din hud nuddar min bränner i hela kroppen. Jag kväver impulsen att kasta mig i din famn, hårt med torra sväljningar. Sträcker upp min hand mot din, väjer bort den från min hud, bort från mig. Jag försöker se dig i ögonen, tömmer hela min själ på alla känslor. Du möter min blick, kall och tom. Jag kan nästan se hur ditt hjärta krasas sönder mot mitt stenbelagda hand. Jag stålsätter mig, trevar efter dörrhandtaget bakom mig, öppnar dörren och går. I ett desperat ögonblick önskar jag att du skulle hindra mig, ta min hand och kyssa mig så som bara du kan. Men du rör dig inte, du såg inte igenom min slöja som dolde tvivlet. Tvivlet som gnager mer ju längre bort mina steg bär mig från dig.
x
on that rainy night, you loved me
Det börjar ljusna utanför fönstret. Vinden kastar grenarna mot varandra, piskande, som om dom slogs för att överleva. Dom gråa molnen drar hastigt över den alltmer babyblåa himlen. Tanken som drar över den sömnlängtande hjärnan är lika svart som natten, den som nu bleknar bakom dom gråa tussarna som dansar fram. Vinden tar ett hårdare tag om fasaden, fönsterrutorna börjar skallra i sina ramar. Tänk om, tänk om. Ingen skulle få veta. Ingen skulle få ana. Det gråa börjar samla sig i tjocka sjok över himlen. Regnet är väntat. Varenda blad, blomma och insekt har förberett sig. Liksom tårarna som lika tyst som dom första regndropparna faller mot marken. Dom bryter fram mer aggresivt, skapar sig fåror i färgen på fasaden, jorden i backen och kindernas persikolena hud. Dom tar sig fram för att falla ner och skapa pölar. Pölar av sorg och vanmakt. Svarta brunnar ner i en avgrund lika kall som bottenlös. Skillnaden med dom två olika pölarna som skapades är att dom på utsidan av väggarna, dom under den bara himlen, dom kommer torka. Dom kommer sugas upp och dunsta bort allteftersom att det ljusnar och solen kikar fram bakom det gråa. Men vad det gäller dom på insidan, i skydd av blåst och rusk, dom kommer vara kvar. I den själen som suktar efter lite ljus, lite värme.
something i see in you that might kill me
En slump. Det är en ren slump att jag ens vet vad du heter. Att jag sprang in i just dig av alla tusen människor runt omkring mig. Att du sen frågade mig "vad sägs om en kärleks saga under en varm stjärnhimmel?". Att jag sedan inte kunde sluta leta efter dig vart jag än gick inne på området. Inte för att jag någonsin behövde leta länge. Du var alltid inom synhåll, alltid så nära att din hand nuddade en liten bit av mig. Och varje gång det hände brände dina fingertoppar igenom tyget från mina kläder, du brände igenom hela mig med en enkel beröring. Du slog undan benen på mig med dina ord, med hur du rörde dig och ditt skratt. När du log mot mig, så som du bara verkade göra när du såg på mig, fick mig att glömma vart jag var och vad jag hette.
Den natten jag frös som mest, då jag desperat försökte linda in min egen kroppsvärme i mig själv, då kom du. Utan ett ord tog du din kroppsvärme och lindade dig själv runt mig. Den första natten med dig minns jag med varma fniss och pirr i hela kroppen. Jag frös aldrig mer den festivalen. Och alla mina kläder doftade du i flera dagar efteråt. Du skrev våran kärlekssaga med dina fingrar över min hud. Du präntade in den på min kropp för alla att se. För mig att alltid komma ihåg. När dagen kom för oss att åka åt två skilda håll, att åka till det vi kallade hem, kändes det som om jag hade drömt allt. Jag föväntade mig att jag skulle vakna upp dagen efter och inte tro på att du fanns längre. Inte tro på att vi någonsin funnits. Och även om den känslan infann sig precis som väntat, var den inte på riktigt. Din doft fanns fortfarande överallt. Det var nästan som om jag fortfarande kunde känna din hand mot mina, din sträva kind som du försiktigt drog över min, dina läppar med allt det fantastiska som trillade ur från dom.
Du var det bästa som någonsin kunde hända mig. Det bästa och värsta, för hur lite vi varken ville det så krossar vi sakta varandra genom att fortfarande ha dom känslorna kvar. Det är som om dina händer fortfarande sitter kvar i mitt hår, där du höll dig fast som om du inte skulle kunna stå om du släppte taget. Mina naglar gör fortfarande halvmåneformade märken i dina axlar, med din rädsla för att om dom försvann skulle även jag det. Det är en destruktiv väg, som jag inte vill gå med någon annan än dig på.
i'm lost and i need to be found
Försöker få sömnen att inta min kropp, men rastlösheten har bosatt sig och jag slår upp ögonen. Det första jag ser är ditt tak. Jag känner din andedräkt mot min axel, din arm som är vårdslöst slängd över mina höfter. Irriterat kränger jag mig bort ur din omfamning. Att du inte kan förstå. Att jag inte kan lära mig. Varför kommer jag hit när det inte är din närhet jag kräver? Varför ger jag in när ditt namn tar över displayen på telefonen? I stillhet hoppas jag att det är någon annan. Jag hoppas på att det du ger mig ska fylla det hålet som har gapat så tomt så länge. Men jag vet att det inte gör det, jag vet att jag bara gör saken värre med att träffa dig. Sakta vandrar jag mållöst runt rummet. Förbi fönstret stannar jag upp och slås av soluppgången. Den skimrar lila och rosa bland dom fluffiga molnen. Det var så jag trodde att det skulle bli. Att få sväva runt på molnen i ett ljusrosa skimmer. Men allt jag fick var att bita i komposthögen. Jag tittar på dig där du ligger, fridfullt sovande och jag kan inte låta bli att känna skulden som biter tag i mig. Skuld över att jag inte kan hålla mig borta, att du inte kan förstå varför jag gör som jag gör. Det spelar ingen roll hur många gånger jag har brutit ihop framför dig, förklarat varje intim detalj till varför jag gör som jag gör, eller hur många gånger du bedyrar att det inte spelar någon roll. Att du inte bryr dig om varför jag är med dig, bara att jag är det. Jag vrider mig för att komma bort från mig själv. För sista gången av alldeles för många ger jag dig en kyss på din bara bröstkorg innan mina bara fötter snabbt bär mig ut i trapphuset och bort från dig.
you're my brand of heroin
Att se dig stå där, bland alla andra, fast ändå som om det bara var du där. Dina ögon är fixerade mot mig, dina mörka brunnar till ögon som jag alltid finner mig drunknandes i. Du ler sådär i mungipan, nästan som om du bara ville att jag skulle se det. Jag kan knappt få mina ben att bära mig när känslan brinner genom mig. Jag vill ha dig nära, dom metrarna isär är för mycket för mig att behärska. Som om jag var en öppen bok för dig att läsa så är du här, dina händer ramar in mitt ansikte och du är så nära som jag behöver. Du stryker hårlockar bakom öronen på mig, stryker försiktigt fingrarna över mina ögonlock och spårar mina läppars konturer. Jag försöker förmå mina händer att hålla fast dig, så du inte kan försvinna lika fort som du kom, men dom hänger slappt på sidorna. Dina små gester får hela mig att komma ur balans. Ur fokus. Jag måste fokusera på att andas, in ut in ut in. Var det verkligen så här ansträngande? Hela min kropp går itu, jag går itu i dina armar. Du fångar fortare än jag hunnit inse att jag faller, och jag ligger tryggt i dina armar.
and i think that i just fell in love with you
Att stanna uppe till solens första strålar spelar över ditt ansikte. Prata om allt och inget, och just det där som ingen annan pratar om. Det som vi aldrig pratar om i någon annan värld. Ibland drar du fingrarna över min näsrygg och vidare ner över läpparna. Då får jag svårt att koncentrera mig och stapplar över orden som strax trillar i en röra från mina läppar där du nyss dragit ditt finger. Du skrattar alltid åt mig då, ett mjuk skratt som får mig att bli helt hallonrosa och luddig innuti. Fast å andra sidan så krävs det inte mycket av dig för det. En gång när vi är på väg hem efter en sen natt, som resulterade i en tidig morgon någon helt annanstans än hemma, är mitt minne av våran samhörighet. Skräddarsittning på den bara backen i slitna jeans. Du satt bredvid och spelade med fingrarna runt revorna på mitt knä. Salta droppar i mungipan, då du berättade allt jag behövde höra. Allt jag behövde för att inse att problemet jag spillde tårar över inte var värt det. Som att kasta pärlor åt svin sa du. Det är svinen som är lättast att träffa hade jag svarat med frågetecken i rösten. Då hade du bara skakat på huvudet åt mig, som du gör ibland när du inte riktigt förstår min tankegång. Med det där snubblapåsinaföttertrillaplattpåmarken leendet i mungipan.
it's a super massive black hole
Känslan av att inte räcka till, att inte vara nog för dig slår mig oftare än vad du tror. Jag vill vara stark för dig, visa att jag klarar mig. Jag kan stå för oss båda om det skulle behövas. Men hur ska jag få dig att lita på det när jag bara vill krypa in under ditt skinn och gömma mig från omvärlden. För hur klyshigt det än må låta så är jag trygg hos dig. Hos dig är min värld precis så skimrande och vacker som den ska vara. Hur dina armar kan skapa mitt slott av trygghet är för mig fortfarande förvånansvärt. Att någon kunde få mig att släppa på mina väggar, min fasad, så lätt som du fick. Att du bara tog min hand i din skakade rubbade min sinnesstämning. Sinnesstämningen om att jag kanske fick nöja mig med att inte vara lycklig i mitt liv. Att vara i en konstant spiral neråt.
Även nu när jag tittar tillbaka kan jag inte riktigt förstå vad som hände. Helt plötsligt fanns du bara där, som om du funnits där hela tiden. Mitt hjärta slog dubbla slag så fort du nämndes. För att inte tala om vad det gjorde när du väl var inom några meters radie av mig. Men hur lycklig du än gör mig, är jag fortfarande orolig. Rädd och paranoid om att du en dag ska inse att du är värd så mycket mer. Att det som jag inte kan ge dig kommer lysa med sin frånvaro starkare än någonsin. Men tills den dagen, ska jag tacka min lyckliga stjärna över att jag är din, att det är mig du kallar din prinsessa och kysser på nästippen. Tills dess.
i'm all gone, looking for a wicked lover
Mörkt. Ditt hår kittlar mig på kinden. Armen som är lagd om mig, kanske i rädsla för att jag skulle försvinna om du inte höll fast mig, är i närhet av perfektion. Jag kan minsta lilla ärr och födelsemärke som om det vore mina egna. När mina fingrar sakta spårar sig igenom, hela vägen från armbågen till din fingerspets, andas du ut lite hårdare. Lite mer tillfredsställd. Jag lägger mina läppar mot din panna och känner dig. Bara känner efter hur du lever. Du pratar när du sover, visste du det? Det är därför jag är vaken, när jag studerar dig såhär, för att få höra vad du säger. Du pratar om mig ibland, om oss. Du pratar om saker jag aldrig hört, saker ingen annan vet om dig. Och jag lyssnar, för du är allt. Du är mitt heroin och jag vill ha allt. Allt som innebär dig.
