a neverending story

Så jävla sugen på att kapa av mig håret nu. Vet inte vad det kom ifrån (kanske att jag och Josefine pratade om det igår medan hon toppade mig) men jag känner nästan för att göra det nu istället för att vänta tills i vår som jag planerat. Hur ofta blir något som jag planerat gjort då det var tänkt egentligen? Ha. Anyhoo. Imorgon är det spelning. Och jag känner mig som en överkörd bäver. Hungrig är jag också. Yoghurt är inte alltför stabilt. Men jag får hemkörd mat idag, och jag känner mig nöjd med det lilla jag lyckas med.

Resten av det jag har i huvudet nu tar vi en annan gång. Ska leta upp ett par strumpor och värma mina stackars fossingar.

x

cannonball - damien rice
1901 - phoenix
roller saint - the queue
i will erase you - j minus
stole away - the kooks
scared - billie the vision & the dancers
ghost - little boots
until we bleed - kleerup, lykke li
i'd rather be with you - joshua radin
broken love song - pete doherty

x

x

Jag är mållös. Jag vet inte vad jag ska säga, eller måste jag skrika? Måste jag gestikulera så att vaser välter från sina platser och dörrar smäller in i väggarna? Jag har vänt på situationen i alla tänkbara vinklar, vridit och ställt ifrån. Hur skulle jag kunna få det sagt på ett annat sätt, när jag har sagt det på alla sätt som skulle kunna finnas? När orden tar slut vill jag bara ta tag i mitt hår och dra ut det från rötterna. Bara för att make a point. Jag vill gnissla tänder tills dom är nerslitna, stampa och skrika tills rösten tar slut. Jag vrider upp volymen för att få slippa tänka, hör inget annat än basen i musiken. Vill inte känna annat än kroppen som vibrerar i takt till tonerna.

x

Jag vill ligga tyst på rygg med dig i telefonen och bara lyssna på din röst. Jag vill stå på tå och kyssa din haka, för att det är det ända stället jag når. Jag vill linda in mina fingrar i dina kläder och värma mig mot din hud. Jag vill ligga på din bröstkorg och räkna dina hjärtslag. Jag vill gå gata upp och gata ner med din hand i min. Jag vill stoppa handen i din byxficka, bara för att jag kan. Jag vill känna din andedräkt mot min nacke när jag borstar tänderna. Jag vill spela symfonier mot dina nyckelben och känna dina händer mot min bara rygg. Jag vill värma mina vinterfrusna fötter mot dig. Jag vill iakta varenda rörelse du gör när du inte ser. Jag vill stämma mitt skratt efter ditt egna klingande. Jag vill bara vara din.

x

x

Panik. Grät hela vägen hem. Magen vände sig ut och in. Sparkade vårdslöst på dom blöta löven. Halkade. Hade god lust att sitta kvar.

Jag provade att äta middag, men efter tre tuggor snörde hela strupen ihop sig och allt var på väg upp igen. Jag är ändå inte hungrig så det spelar väl ingen roll, men jag borde bli orolig. Petar i mig yoghurt nu bara för att. Har stängt av telefonen, orkar varken prata eller kommunicera via den just nu. Facefuck chatten är det jag nöjer mig med. Och myspace. Fast där lyssnar jag bara på musiken, så det räknas inte. Twitter är med lite på ett hörn, men jag kommer ledsna i vilken sekund som helst. Som nu, nu åkte flikhelvetet bort. Blöder på benet gör jag tydligen också. Och min lilltå gör helvetiskt ont. Lyckades väl smälla i den någon gång. Fint. Höll på att snubbla in i minst tre personer under gången från spärrarna till rulltrappan i fridhemsplan också. Jag får väl lära mig att inte vrida på huvudet så mycket och se vart jag går istället.
(Hur fan skulle någon kunna tycka om mig efter att ha sett mig äta? Det är inte vettigt..)

x

Hm, jag lever men har inte tid att sitta vid datorn. Blir lätt så när man är en host. Och jag gillar det inte riktigt. På dåligt humör idag. Jag ska ta mig i kragen. Puss.

x

Du vet inte hur stolt jag är över dig. Jag är din hönsmamma som klappar förtjust i händerna så fort du tar ett stapplande steg mot att lyckas. Det spelar ingen roll hur mycket du ramlar, hur mycket du krockar i dina hinder. Du tar dig alltid framåt på ett eller annat sätt och det är det enda som räknas. Det går inte snabbt, det gör det sällan. Men just det faktum att även när det tar stopp, när vissa sätt inte fungerar längre så hittar du ett annat. Och det är just det som räknas. Att du inte bara ger upp, lägger dig ner och väntar på att tåget ska göra slut på dig. Jag älskar dig, och jag kommer alltid finnas här för dig. Precis som dom där första dagarna när vi bara låg på varsin soffa och åt klementiner till one tree hill. Som när vi åkte buss för första gången. Som när du ringde mig och gormade som du gör att du satt på tunnelbanan. När du sa att du hade skaffat dig ett jobb. Listan går lång och kommer fortsätta längre. Bara du förstår hur bra du är, och hur stark du faktiskt är.

x

x

Nu har jag rensat och sorterat bilder tills jag kräkts. Nästan. Det sistnämnda kanske var att ta i men nu är jag less. Dags att krypa ner i sängen och njuta av den näst sista natten ensam på över en vecka.

x

x

Ett stycke ångbad senare och jag mår fortfarande inte bättre. Återstår att se hur detta slutar...

x

Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Blev väckt till en klyvande huvudvärk och den sitter i fortfarande trots att jag har vart uppe i en timme, tagit en promenad, fått i mig frukost och druckit te. Inte okej! La mig en stund i sängen nyss. Kravlade mig upp med motoriken av en sälbebis med detsamma. Höll på att totaldö. Så om mitt nuvarande fysiska stadie inte ändras inom en timme eller två, blir det hemma för mig idag. Jag har inte råd att bli sjuk nu, jag kan inte, jag får inte. Nej helt enkelt. I vanliga fall hade jag vägrat inse vad min kropp försöker varna om och struttat ut och hittat på otyg i vilket fall som helst. Det här suger aprumpa.

x

Helt paff är jag. Jag klickade upp rutan, skrev ner ordet "hej" och tvekade över enterknappen. Men så tänkte jag snabbt inget vågat, inget vunnet och tryckte snabbt ner knappen innan jag hann ångra mig. Och se vem som svarade. Fick en smärre chock. Precis som när jag såg honom på topshop. Att jag kände igen honom bakifrån efter två år. Men det kunde vart bra. Han och jag kunde blivit något fantastiskt. Men sen var det ett stort jävla problem som jag inte kunde komma över, något jag aldrig skulle klarat av att trippa på tå runt varje dag, varje sekund. Så, för att inte göra saken värre avslutade jag det snabbare än jag egentligen hann tänka efter. Och det var jobbigt, det gjorde ont, och jag tror fortfarande att det kunde ha blivit riktigt bra. Om det där dilemmat inte hade funnits. Hur som helst, nu pratar vi som vi gjorde förut. Innan vi kastade bort allt.

x

Jag är helt desperat efter ett heltidsjobb just nu. Inte bara för att ha något att göra, eller för en inkomst (eftersom att mina pengar just nu sinar fortare än vatten genom en sil) utan också för en annan sak. Jag har inga planer på att skriva ut den än, för om det går åt helsike (vilket är väldigt troligt, chansen ligger väl på en 10% att det faktiskt går igenom) så är det det. Jag vill inte få upp förhoppningarna alls, helst av allt vill jag inte ha några överhuvud taget. Men det har jag ju, självklart. Hur som haver. Dags att dra ut för en hel massa job hunts! (Jag kommer vilja ta livet av mig efter ett tag antagligen..). Väldigt mycket paranteser i det här inlägget. Hm.

x

Min vägg börjar bli fin nu. Jag börjar trivas att sitta här och uggla istället för att bära med mig datorn överallt. Jag kan bara böja upp blicken så ser jag en massa fina minnen. Det gör mig en aning varm i magen, en såndär fuzzygiggly känsla. Den är inte ens halvfull. Många fler minnen får plats. Har bara inte upplevt dom än. Med levande ljus och en tekopp finns det just nu ingen bättre plats. Saknas bara lite pussar i nacken från någon som är på väg mot sängen och gnäller lite över att jag dröjer för länge här. Men det får väl vänta antar jag. Plus att just nu luktar jag inte som en sommaräng direkt, så det kanske är lika bra. Jag får fortsätta ha ett oneway förhållande med alla kärleksscener i varenda film och tvserie jag ser. Och fortsätta nynna på fina melodier.

x

Lite overkligt är det fortfarande. Jag har aldrig haft mycket till övers för kändisar. Dom är människor som alla andra. Helt vanliga i många fall, bara med huvudet alldeles frenetiskt uppblåst. Men igår fick jag träffa en av dom som JAG blir lite till mig för. Eller så var det bara för att det var just overkligt som jag blev så swept off my feet. Eller kanske det faktum att dom var helt vanliga killar. Och dessutom faktiskt var väldigt trevliga.

Det här skrev jag för en massa timmar sen. Sju timmar och fyrtio minuter enligt min blogg. Jag har hunnit få tilt i huvudet och saltat ner mina kinder. Helt bakslag från igår. Kanske så det går, lycklig igår, olycklig idag. För att jämna ut skiten?

x

Jag har köpt nya knästrumpor. Dom är varma och goa, drog på mig dom med detsamma. Sen kan jag tyvärr inte få ur mig något mer vettigt än så. Har vart en blabbande förvirrande höna hela dagen idag. Men why not. Puss på er mina små kycklingar.

x

Imorgon är det Joshua Radin. Ska bli prima skinka vettni. Annars är jag helt slut i huvudet. Har legat och gnytt till kärleksmoment i filmer med Kim dagen lång. Grattis till oss. Nu sitter jag mest och fryser. Funderar helt ärligt på att krypa till sängs och kramas med kudden. Vilket är ovanligt för mig, klockan är bara lite över tio. Men man ska väl börja med det hälsosamma någonstans, ey?

Jag har ett underligt pirr i magen. Det övergår ibland till att bli sådär jobbigt, ett sådant pirr som skär upp i hjärtat. Och jag har ingen aning om varför det är där i min mage och gror.

x

x

Allt jag vill är att kunna öppna dörren och gå. Stänga den bakom mig och aldrig se tillbaka igen. Men hur ska jag kunna göra det, när du är på den här sidan av dörren? Hur ska jag kunna gå, släppa din hand och aldrig se mig om igen? Du viskar något. Jag hör inte. Vill inte höra. Blundar hårt så tårarna som låg och brände bakom ögonlocken trillar fram och skapar sig en väg utför min kind. Du ser det som ett besegrande, om inte annat en början på ett. Du sträcker dig fram och torkar bort tårarna om nu rinner fritt. Känslan när din hud nuddar min bränner i hela kroppen. Jag kväver impulsen att kasta mig i din famn, hårt med torra sväljningar. Sträcker upp min hand mot din, väjer bort den från min hud, bort från mig. Jag försöker se dig i ögonen, tömmer hela min själ på alla känslor. Du möter min blick, kall och tom. Jag kan nästan se hur ditt hjärta krasas sönder mot mitt stenbelagda hand. Jag stålsätter mig, trevar efter dörrhandtaget bakom mig, öppnar dörren och går. I ett desperat ögonblick önskar jag att du skulle hindra mig, ta min hand och kyssa mig så som bara du kan. Men du rör dig inte, du såg inte igenom min slöja som dolde tvivlet. Tvivlet som gnager mer ju längre bort mina steg bär mig från dig.

x

Lat söndag. Som det ska vara antar jag. Igår tog jag mig till väsby på grund av min sällskapssjuka. Hälsade på en gammal vän jag inte sett på väldigt länge. Vi tog en öl, tittade på conan barbaren, sedan tvärdog vi båda två. Lyckat möte. Sov länge, alldeles för länge. Vaknade åtskilliga gånger av att telefonjäveln ringde som besatt. Huvudvärken slog mig stenhårt så fort jag slog upp ögonen, så jag tycket inte att man kan klandra mig för att blunda lite mer. Ignorerade friskt resten av elektronikens pipande och sov vidare. Kom efter mycket om och men upp några timmar senare, mest på grund av att min blåsa inte klarade av mer och skrek i ren protest. Inte långt efter det blev det dags att ta sig mot globen och Green Day. Förbannade tidiga tåg och halvsprang i pissekallt regn, men dom var över förväntningarna. Kanske för att jag inte haft några heller, jag har aldrig riktigt lyssnat ordentligt. Men det gillades faktiskt. Sen blev det tokåk hem, ingen mat = cranky jessica. Riktigt ordentligt, ingenting att leka med. Nu är jag less. Puss.

x

Jag fullkomligt älskar att bli väckt på mornarna. Låter det som en lögn? Ja, KANSKE FÖR ATT DET ÄR EN. Men det är väl bra att jag kommer upp, så no offence, väckare. Just nu sitter jag och laddar min Ipod, samtidigt som jag funderar på vad jag ska ha på mig. Eftersom att man ska iväg och bowla borde man inte ha kjol. För då kan dom bakom få se en hel massa rumpa om man inte aktar sig. Och jag känner faktiskt inte för att blotta mig idag. Sen blir det en tripp till förorten.

x

1½ år sedan

x

..that no one else in this world knows you as good as i do?

x

Jag kvävs i skratt. Sånt där bästavänskratt som man inte kan få stopp på. Jag sitter i skräddarställning mitt i sängen med Billie the Vision & the Dancers som sjunger från spotify. Jag doppar hembakta bullar i mjölk. Jag drar fingrarna genom mitt hår så slingorna faller i ansiktet. Jag gungar på stället för att jag egentligen behöver gå och kissa. Jag gör med andra ord allt utom det jag borde, vilket är att sova.

x

Mer än så här orkar jag inte.

x

Har suttit och delat youtube klipp med Oliver. Skrattat så mycket att jag fått magknip och tårarna rinner. Fast magknipet har ju funnits där hela kvällen. Har försökt med mycket te och lite mer te. Men det enda resultatet jag har fått av det är att jag har vart tvungen att springa och kissa hela tiden. Ska lägga mig med en värmekudde på magen och hoppas att det försvinner. Jag orkar inte med att min mage ska spöka igen, jag för verkligen inte det.

x

x

Det var något som knäcktes inne i mig. Det är fortfarande av och hur mycket jag än försöker kan jag inte le på riktigt. Jag försöker täcka över med menlösa konversationer och planer. Skratt och hjärtslag som snabbt faller platt mot marken. Kanske inte utåt, då fortsätter skratten att segla uppåt, hjärtslagen likaså. Men innuti, det ingen annan varken får se eller höra, det är där det faller. Det är där inget av det är på riktigt. Där allt jag försöker göra är att spackla över med lera. För det fastnar inte. Sakta men säkert rinner mitt spackel bort och blottar det där trasiga. Och i panik slänger jag på mer spackel, mer lera som till slut ändå bara kommer rinna bort. För vem vill inse att det man har lagat och vårdat så länge kunde gå sönder så lätt? Och att det var just det de gjorde också. Mellan en söt pojkes läppar och handlingar bröts jag mitt itu. Det jag valde att göra, var att inte känna. När det hände vände jag bara mig om och valde att inte se. Men jag om någon vet att det inte fungerar i längden. Inte ens lite. I trapporna på väg mot ett annat ärende kom panikgråten, tårarna hetsades fram och själen krampade. Men lika fort som dörrarna slängts öppna så stänger jag och låser igen. För det är så jag fungerar, det är så jag bearbetar. Allt blir på riktigt när man säger det högt. Om man är tyst om det, kan man alltid hoppas på att det bara är en mardröm.

x

x

Sitter och skrattar för mig själv. Simultant med det sitter jag även och skriver ner en ansökan till wipeout. Så jag ser framför mig i huvudet hur det ser ut när jag kutar runt på banan. Man kan inte göra annat än att skratta. Det var min idé om att söka in, men det är min far som pressar på. Undrar om han vill att jag ska skämma ut mig i svensk tv? Uppenbarligen. För annat kommer inte hända.

x

Jag är duktig på att boka upp mig i tid och otid. Allt för att fördriva tiden med att inte tänka på att jag inte har något bättre för mig och allt annat som occuperar huvudet. Oktober månad ser däremot ut att bli en ovanligt händelserik och (förhoppningsvis) bra månad. I kalendern trängs möten av olika slag, besök från andra städer av vänner jag inte ser för ofta, mysiga hemmakvällar med sällskap och utekvällar då man inte kan göra annat än att dansa. I gotta keep it in my panties och hålla tummarna.

Josefine! Jag vill träffa dig! Sätta ditt namn i min kalender på alla dagar jag kan! Hör av dig, för jag har inga pengar på telefonen längre. Inte ens för ett ynka sms eller en signal. Jag ska fixa det, men tills vidare.

x

Efter att ha vart hyfsat apatisk i kroppen de senaste dagarna fylldes mitt hjärta av ett sockerdrickabrus helt plötsligt. Min fina Emma planerar en resa hit. Jag ska få slå armarna om henne snart igen! Och hon är så lycklig nu, så lycklig som hon förtjänar att vara. Jag är så fruktansvärt glad för hennes skull att jag glömmer bort mig själv. Lika bra.

x

Bapapara. Bapabarabarabaa. Solen skiner och det är dags för en tripp in till stan och träffa människor. Som man igår spenderade natten med att skratta ikapp inne på mickey deez. 
Nu har jag snart bosatt mig här hos min D i en vecka. Kanske dags att bosätta mig ute på ön i en eller två veckor även? Hm. Jag velar, jag velar ooooch jag velar lite mer. Hejdå.

x

x

Jag kan inte skriva. Sitter och glor på skärmen, skriver lite, markerar och börjar om igen. Pratar om en annan värld, hur man kan rymma och bo i varandra. Jag vet inte om jag kommer må oerhört dåligt av det, eller helt tvärtemot, men kanske är det värt ett försök? Nu var jag nära att markera och radera igen. Men jag känner att jag ska klämma ur mig ett inlägg, att verkligen försöka pränta ner något svart på vitt igen. Huvudet är tungt, fylld med saker jag måste få ut, på ett eller annat sätt. Men cementen har stelnat och det går inte att rubba. Ingenting kommer ut. Dags att ta fram hammaren och börja slå. 
NU ska jag sluta svamla och gå och värma upp mig.

x

Crap.

x

Ja. Hej! Eller något. Har spenderat en massa dagar och nätter hos min D nu. Imorgon ska vi iväg på kvällen, vilket får min mage att vända sig ut och in. Oväntade saker händer när man minst anar det. Och det här om något var oväntat. Sheez. Måste sätta lite band på mig själv. Kanske spela lite tvspel och få tankarna på annat. HA, som om det skulle kunna fungera. Jag gick fan och fånlog överallt inne i stan idag. Imorse. Nu. This sucks.

x

Upp och hoppa hej och hå. Typ. Känns inte som om jag suttit stilla alls sedan jag åkte till England. Vilket antagligen är sant också. Jag borde nog ta en dag och bara vara stilla hemma. Men inte än, har lite planer först. Vad som har hänt på senaste är väl inget speciellt egentligen. Men mycket trevliga. Idag har det blivit fotografering med D där jag fick assistera lite, mestadels skrattande. Sedan bjöd jag på fancy middag (cully middag!) och efter det blev det spelning. Mums. Bara mums. Puss.

x