a neverending story

Sitter på fars dator bara för att jag inte orkar gräva efter laddaren till min egen. Är hyfsat snygg och ren för tillfället, men det vet man ju aldrig hur länge det håller. Bitmärket från igår är borta, tack och lov, annars vet man ju aldrig vad folk ska tro om en! (Ja, för alla vet ju att jag bryr mig så fruktansvärt.. hrms). Nejmen, jag har förhoppningsvis inte fått rabies eller något liknande. Nu pumpar jag melodifestivalen 2009 (mest för att jag inte orkar byta cdskiva) och lallar runt med nymålade naglar och underkläder. Nervositeten går upp och ner, men mest pirrar det i magen. Sådär mycket att man håller på att kräkas ni vet? Hur som haver. Nu borde jag daska på mig lite kläder, packa ihop min skit och pipa ut genom dörren. För yours truly har korkat nog glömt sina nycklar i skåpet på jobbet. Fantastiskt. Kom inte in genom porten igår kväll. Men vem gillar inte att hänga på marken utanför porten på kvällskvisten och prata i telefonen? I do.

Förfan Jocke, jag har ju bitmärken efter dig! Att du aldrig kan behärska dig.

Okej, för första gången sen förra inlägget har jag tid att sätta mig framför datorn. For runt som en liten vettvilling igår, myste i solen med fårskallarna från jobbet och hade det allmänt bra. Sedan blev det skiva, så jag och Moa struttade iväg på klackar och likadana kläder för att förvirra alla. För det är ju så lätt att blanda ihop oss, intesant? Jobbade idag. Har mest mått illa och vart nervös. Mötte upp Johan för en födelsedagsmiddag som han är skyldig mig, eller var blir det ju nu. Skit samma, vad är det för här för tråkig summeringsjibbrish. Igår var en helt fantastisk dag, idag har den också vart det. Och imorgon åker jag, och även om min nervositet har släppt litegranna så har min mage frispel fortfarande. Kommer antagligen ha ett tag till också. Slänger antagligen in ett sista inlägg innan söndag imorgon innan jag åker. Om jag orkar. Eller har tid. Beror på.

Efter våran hurtiga runda imorse la vi oss i solen och blottade oss lite för mina grannar. Vad gör man inte för lite sol på magen? Just nu däremot har jag mest pirr i magen. Sånt där jätte mysigt pirr, som gör att man inte riktigt kan äta alls, eller sluta fånle som ett jon. Imorgon ska jag gå och köpa mig en tågbiljett. Bara tanken för mig att bita mig hårt i läppen för att inte le ännu mer. Har redan ett sår i ena underläppen pågrund av för mycket bitande på mina stackars läppar. Blir nog mycket mer dom närmaste dagarna. Uh. Det var så länge sen jag kände det här pirret att jag är så fruktansvärt rädd att det ska försvinna lika fort som det kom. Att jag ska bli lika likgiltig och uttråkad som förut. det här intresset var ganska oväntat. Nej rättelse, väldigt oväntat.

Nu ska jag rensa min iPod. Få tankarna på lite annat.

Ja, riktigt jävla sommarväder idag igen. Och jag jobbar. Svettas som en liten gris innan slakten medan jag räknar minuterna, sekunderna, ja förfan allt innan jag får kasta över mina gäster på någon annan och gå hem. Lagom till att solen är borta och dagen med. Ja, det var ju kul. En annan sak som däremot är kul. Grekland är betalad i veckan. Plus att jag tar en liten detour innan Götet. Verkar det som om inte annat. Min passion är nog att få komma bort. Få känna av känslan att inte vara hemma. I kinda like it. Inte för länge, men om inte annat så är jag lycklig för ett tag.

Igår blev det myspimplande hos Moa. Jag och Ola intog under natten hennes soffa, höll på att dö av värmeslag när man sju på morgonen blev våldtagen av solen, smög upp och åkte till jobbet. Jobbade i en förbannad masugn, vägrade sluta tidigt, svettades som en gris till klockan fem och missbrukade läskdagen.

Nu, film med Ricky Gervais. Och toblerone.

Det var ingen bra natt igår natt. Riktig urusel. Jag har väl inte tillåtit mig själv att tänka på allt i helhet, och nu när jag har gjort det inser jag hur risig situationen är. Allt på en och samma gång. Så, jag msshandlade min kudde i snor och saltvatten. Men efter en svullen morgonrunda med Moe var allt bättre igen. En aning om inte annat. Sedan en varm dag i solen så var jag nöjd igen. Ergo, slutade älta det för en sekund.

Tack för att du får mig att se lite ljus i allt det mörka. Tack för att du inte hänger upp dig på små skitsaker. Tack för att du förstår mig. Tack för att du planerar på riktigt med mig, för att du hjälper mig att faktiskt genomföra det vi pratar om. Du har fastnat på mig de senaste månaderna. Och även om vi båda flyttar ifrån varandra snart, har jag en väldigt stark känsla av att det gör detsamma. Avstånd är bara en siffra, ett mindre hinder. Who cares så att säga. Just nu är du bäst helt enkelt.

Jag vill bara skrika! Skrika i era ansikten hur otroligt frustrerad jag är. Jag vill bara slå in allt jag tycker och tänker så att ni för en gångs skull kanske kan förstå någonting. Men nej. Det kommer inte hända. Jag vet att det inte fungerar så, men just this time skulle jag verkligen vilja släppa alla hämningar och behärskningar och bara släppa ut allt. För fan, finns det något annat sätt att få fram det till era hjärnor? Era små yttepytte hjärnceller som uppenbarligen INTE tar in ett förbannat jävla skit av någonting annat än er själva. Er själva och era stora problem. Som om det vore tillåtet att släppa allt och alla bara för att man fick en fartbula i vägen. I början var jag bara hyfsat besviken över hur ni hanterade allt. Men nu övergick det till att bli förbannad.

Jag vill bara springa iväg. Bara komma bort och springa in i den famn som kan trösta. Jag vill fly bort från den här hemska känslan av att jag inte duger till. Att jag är såpass lätt att kasta bort, ingenting att ha. Det kanske inte framkommer att det är såhär det ligger till. Men tror ni seriöst jag lägger mig hemma och gråter tills jag inte kan andas och sedan gråter lite till? Sätter hela mitt liv på hold bara för att jag har det jobbigt? Nej. Jag pratar bara inte om det. Ni däremot, har tryckt på hold knappen så pass mycket att den har fastnat. Fuck you har jag lust att skrika och sedan bara klippa alla band vi har. Men hur kan jag göra det med någon jag älskar? För det är ju därför det gör så ont som det gör. Jag älskar er, och jag trodde att vi betydde mer än såhär. Att jag betydde mer för er. Tydligen inte.

Jag blir bara så fruktansvärt sårad och besviken på att det ska vara så. Att så länge jag inte hör av mig, så hörs vi inte alls. Så länge jag inte föreslår att vi ska ses, ses vi inte. Ska vi bli så? Något fult och irriterande, bara för att den ena inte orkar längre, ska allt verkligen försvinna? För jag orkar snart inte längre. Men jag saknar dig, ganska mycket när jag känner efter. Att bara prata, att skeda, att inte göra något alls. Att vi kan prata om allt, utan att det är konstigt, trots det förflutna. Men ska det vara såhär?

Precis när jag slog på teven var det avsnittet i Greys då jag gråter som en bebis. Så jag satte mig ner och grät som en bebis. Var skönt att få lite utlopp för någonting. Att känna lite överhuvudtaget istället för att gå runt i den bubblan som jag gör nu. Det enda jag känner är längtan till i sommar. Ingen direkt längtan till imorgon. Personalmöte. Mötas 07.15 på perrongen. Super.

Att stanna uppe till solens första strålar spelar över ditt ansikte. Prata om allt och inget, och just det där som ingen annan pratar om. Det som vi aldrig pratar om i någon annan värld. Ibland drar du fingrarna över min näsrygg och vidare ner över läpparna. Då får jag svårt att koncentrera mig och stapplar över orden som strax trillar i en röra från mina läppar där du nyss dragit ditt finger. Du skrattar alltid åt mig då, ett mjuk skratt som får mig att bli helt hallonrosa och luddig innuti. Fast å andra sidan så krävs det inte mycket av dig för det. En gång när vi är på väg hem efter en sen natt, som resulterade i en tidig morgon någon helt annanstans än hemma, är mitt minne av våran samhörighet. Skräddarsittning på den bara backen i slitna jeans. Du satt bredvid och spelade med fingrarna runt revorna på mitt knä. Salta droppar i mungipan, då du berättade allt jag behövde höra. Allt jag behövde för att inse att problemet jag spillde tårar över inte var värt det. Som att kasta pärlor åt svin sa du. Det är svinen som är lättast att träffa hade jag svarat med frågetecken i rösten. Då hade du bara skakat på huvudet åt mig, som du gör ibland när du inte riktigt förstår min tankegång. Med det där snubblapåsinaföttertrillaplattpåmarken leendet i mungipan.

Nu har jag deklarerat, betalat bostaskön, mailat besked om Arvika och annat tråkigt. Så, jag tycker att det inte är mer än rätt att jag får drömma mig bort till min prins ett ögonblick. För ja, en tjej måste fan få drömma. Och ni ska bara veta hur mycket jag drömmer.

Klart jag kommer Emma! I Maj kommer jag och stormar ditt liv för ett par veckor!

Hur som haver. Nu lever jag, måttligt om inte annat. Jag hade det trevligt igår, att träffa nya människor säger man inte nej till. Även om jag och Moe tittade lite på varandra och undrade vart fan det var vi hade hamnat egentligen. Sen bubblade skrattet och vi kröp ihop på en stol tillsammans med benen överallt.
Nu när jag spanade runt lite så såg jag en sak som fick mig att slå om från mitt nöjda state of mind från igår. Istället blir jag lite full i skratt över hur löjligt allt i just den där situationen är, samtidigt som jag känner att jag verkligen, VERKLIGEN, inte orkar med sådant beteende just nu. Kanske dags att inse att om det är såhär det är, är det såhär det kommer vara, då är det ingenting att ha.

Moa är i Uppsala och jag har ingenting att göra. Hänger med för att byta däck på en bil i brist på annat.

Hemma hemma. Hoppas vi träffas igen. Ja det hoppas jag med. Snart.

Känslan av att inte räcka till, att inte vara nog för dig slår mig oftare än vad du tror. Jag vill vara stark för dig, visa att jag klarar mig. Jag kan stå för oss båda om det skulle behövas. Men hur ska jag få dig att lita på det när jag bara vill krypa in under ditt skinn och gömma mig från omvärlden. För hur klyshigt det än må låta så är jag trygg hos dig. Hos dig är min värld precis så skimrande och vacker som den ska vara. Hur dina armar kan skapa mitt slott av trygghet är för mig fortfarande förvånansvärt. Att någon kunde få mig att släppa på mina väggar, min fasad, så lätt som du fick. Att du bara tog min hand i din skakade rubbade min sinnesstämning. Sinnesstämningen om att jag kanske fick nöja mig med att inte vara lycklig i mitt liv. Att vara i en konstant spiral neråt.
Även nu när jag tittar tillbaka kan jag inte riktigt förstå vad som hände. Helt plötsligt fanns du bara där, som om du funnits där hela tiden. Mitt hjärta slog dubbla slag så fort du nämndes. För att inte tala om vad det gjorde när du väl var inom några meters radie av mig. Men hur lycklig du än gör mig, är jag fortfarande orolig. Rädd och paranoid om att du en dag ska inse att du är värd så mycket mer. Att det som jag inte kan ge dig kommer lysa med sin frånvaro starkare än någonsin. Men tills den dagen, ska jag tacka min lyckliga stjärna över att jag är din, att det är mig du kallar din prinsessa och kysser på nästippen. Tills dess.

Än en gång har jag ingenting att säga. Jag känner för att släppa allt. Men samtidigt som jag vet att det är ganska möjligt, med tanke på att jag måste hålla mig flytande i världen. Annars kommer jag gå under mer fullständigt än vad jag redan håller på att göra. Nu anar jag att det bara är allmänt uttråkning, att jag går omkring i ett liv som egentligen inte leder någonstans, det finns inget som håller mig kvar. Jag måste bara vänta, vänta in min chans att komma bort härifrån. Jag bidar min tid så att säga.

Jag avskyr detta.

Jag har ingen aning. Det bara är som det är. Vaknade imorse till en grå himmel utanför fönstret. Nu däremot är det strålande sol mot blå himmel. Ungefär som mitt humör. Fast det gick från soligt till mulet. Har en stor klump i halsen hela tiden, och jag har ingen aning om varför. Vill sätta mig ner och gråta för att få ur mig allt. Men samtidigt inte. Men när vågorna av tårna bara sköljer mot ögonlocken är det svårt att svälja bort. Kanske fick dom där mjuka kramarna från igår något i mig att gå sönder. Kanske.

Jag hade mycket för mig igår. Upp hyffsat tidigt för att glida runt i Kista med Moe. Och vet ni? I did it. Jag vågade. Såklart, som den andra gången, precis i sista sekunden med en massa svettningar och lätt yrsel innan. Men det är inte saken, saken är den att jag faktiskt gjorde det. Sen att jag inte stannade för att se om det gick bra eller inte, också en helt annan femma.
Kvällen/natten spenderade jag med att stå och uggla i en garderob. Fast jag hade väldigt roligt ändå, även om jag till och från höll på att somna på bänken. Fick lyssna på flytande franska, fyllesvammel och dunkande dunka-dunka. Lite annat också, men det kan vi hoppa över. Kallt var det ute sen, väldigt små chanser att komma hem i ett helt stadie, men jag fick sova bredvid värme med någon som snusade mig i nacken. Inte alltför hemskt. Nu ska jag fortsätta med min film och äta min hallontryffel.

Fuck it, jag har praktiskt taget grävt min egen grav nu i dagarna. Jobba imorgon till seent på natten, sedan upp för att jobba på det andra stället. Som förövrigt börjar 7. Yej! Kill me!

Ja, och idag har jag blivit fruktansvärt generad och påmind om gamla (hemska) tider. Svansade in på en viss butik i där jag har spatserat runt förut på egen hand. Förra gången jag var där flörtade jag väl lite väl hejdlöst med affärsbiträdet. Han såg ju bra ut, och dessutom var han riktigt trevlig, så varför inte? Idag var det samma kille bakom kassan. Och så fort han vänder sig och säger hej och hela faderullan så slår det mig hur bekant han ser ut. Jag pillar lite på kläder och går ut. Andra gången slår det mig. Helvete. Tittar igen. Skojar du med mig? Och visst fan är det killen jag skickade kärleksbrev till i grundskolan. Bara med lite tatueringar och lite mer ansiktsbehåring. 
Och om jag hade haft ryggrad nog till det hade jag gett honom en lapp bara för att utmana ödet lite på skoj. Men jag skyller på brist på tid osv. Nästa gång däremot. Då blir det på fan.

Tvärs över rummet. Inte ens det. Det är knappt två meter. Två små ynka meter. Kontakt. River lite generat i schemat. Doodlar lite. Viker, pillar, undviker. Stoppar lappen i kavajfickan och öppnar dörren för nattkylan. Som vanligt.

Mörkt. Ditt hår kittlar mig på kinden. Armen som är lagd om mig, kanske i rädsla för att jag skulle försvinna om du inte höll fast mig, är i närhet av perfektion. Jag kan minsta lilla ärr och födelsemärke som om det vore mina egna. När mina fingrar sakta spårar sig igenom, hela vägen från armbågen till din fingerspets, andas du ut lite hårdare. Lite mer tillfredsställd. Jag lägger mina läppar mot din panna och känner dig. Bara känner efter hur du lever. Du pratar när du sover, visste du det? Det är därför jag är vaken, när jag studerar dig såhär, för att få höra vad du säger. Du pratar om mig ibland, om oss. Du pratar om saker jag aldrig hört, saker ingen annan vet om dig. Och jag lyssnar, för du är allt. Du är mitt heroin och jag vill ha allt. Allt som innebär dig.

Skitväder. Skit. Mitt huvud vänder sig insideout för att jag inte kan förstå, kan inte ens komma runt att förstå minsta lilla. Jag måste börja träna och jag måste gå och duscha för att göra mig redo inför en av många påskmiddagar. En missas, på grund av jobb. Inte ser ni mig gråta. Tatueringen är formad och klar, snart ska jag gå till studion för att boka tid och prata lite runt den. Ingen idé att fråga vad och vart, det får ni se när det blir klart.

Ibland förstår jag ingenting. Verkligen ingenting. Kalla mig korkad, för det är väl så det är, men just nu är det inte som det skulle vart. Kanske gör det mig inget, kanske var det inte mitt val att göra, så jag finner mig i valet någon annan gjort åt mig. Vilket i sig kanske menar på att jag inte var beredd att stå där med slagträt och slåss för sakens skull heller. Nej, för nu står jag här och ser bara på när allt som fanns bara försvinner in i käftarna på det Stora svarta hålet. För när jag säger att det inte var mitt val, kanske jag samtidigt säger att det är bäst att det blev som det blev. Att det fick sig ett slut.

Jag är alltid, alltid, där för att kämpa tills min hals är sårig och mina händer svarta av blod när jag känner att det faktiskt finns något att rädda i situationen. Men varför såra sig själv, för att inte tala om andra, så gruvligt när det inte finns minsta chans att man kan lappas ihop igen? Där saknas logiken. Logik finns inte i mycket längre, men när den inte ens vart där, då vet man vad man ska göra. Se ordentligt, en sista gång på vad det är du faktiskt tänker lämna. Och om du då inte hittar något värt att kämpa för, släpp en tår, vänd ryggen åt det och gå utan att se dig om.

Sitter med halv som halvt blåa fingrar för att det gick lite väl vilt till när jag skulle äta min middag. Blåbärsblåa. Sådär sommarblåa. Som när man stapplar in i blåbärsriset med nya vita tennisskor. Som när lillkusinen springer fram och räcker ut tungan åt en efter att ha länsat riset med sina knubbiga barnfingrar.

Ja, jag mår bättre idag. Och detta är vad jag har sysselsatt mig med idag, i brist på annat, för trots att jag mår bättre är jag fortfarande inte frisk. Och jag vill inte utmana ödet mer än nödvändigt, med tanke på att jag jobbar imorgon. Tittar lite på biljetter till Göteborg i Maj, när jag är fritagen från Jensen. Då slipper ni mig inte så lätt! Nu däremot, ska jag nog fantisera lite om något annat och kanske gå och köpa mig lite middag med tanke på att jag tydligen blir ensam ikväll. Kul, jävligt kul.

Sick as a fuck. Over and out.

Mådde åt fanders på Jensens idag, hade det relativt lungt däremot så det gjorde ingenting. Låg och vältrade mig i soffan någon timma efter att jag hade slutat innan jag pinade iväg till nästa jobb. Där hade jag verkligen ingenting att göra. Lökade mest. När alla hade försvunnit ut ur lokalen tog jag och C för oss av all mat som fanns kvar, satt och snackade skit en massa innan vi sopade undan det sista och begav oss. Så jag har haft en trevlig dag, det har jag. I det stora hela. Ska bruncha med Mo imorgon, sedan hoppas på att jag har fått skatteåterbäring. (Håller tummarna så att dom nästan trillar av). Ska vi satsa på en femhundring för att hoppas på det bästa?

Jag älskar detta. Att vakna varje morgon med solen i ögonen! Sen att det snabbt följdes av massa blod i näsan imorse var ju en annan femma. Men jag måste nog medge, att våren är här har fått mitt humör att höjas. Jag ler och håller ögonkontakt, med personer jag innan helst undvek. Jag strålar fick jag höra idag, och jag kan nog hålla med om det. Jag känner mig bekväm i allt jag har på mig, fåglar kvittrar i huvudet på mig och jag orkar inte tänka på allt det dåliga när solen värmer mina kinder.

Dåligt, som att jag har mycket utgifter nästa månad. Minst 8 lax kommer försvinna fortare än jag hinner säga "bajs". Sedan måste jag oroa mig över mer pengar utöver dom. Kanske får jag skylla mig själv för att jag har sagt upp mig, men samtidigt vet jag själv att om jag fortsätter att jobba där kommer jag aldrig komma därifrån. Och jag mår bara dåligt av det stället. Det där med pengar löser jag, på ett eller annat sätt. Nu kom oron krypande lite. Jag borde gå och lägga mig. Ska läsa lite till i min nyinköpta bok nu bara (håll hårt i hatten, det är INTE en twilight bok!).

WOH! En heldag i den underbara våren som nalkas. Vaknade än en gång med solen i ögonen och ringde Moa innan jag hann somna om. Vi har ätit glass i solen, tagit en dagstripp till barkarby outlet, handlat massa roligt (och mindre roligt), ätit tacos, färgat hår och skrattat åt ofantligt idiotiska saker. Jag har haft en såndär fantastiskt spontan dag! Dom som oftast blir bäst, där inga förväntningar spelar in what so ever. Äh, jag är trött nu, ska sova. Kika klart på Garden State och visa lite bilder för er. Enjoy!