a neverending story

Sitter med en splitterny spotify lista med hyfsat okänd musik för mig än så länge. Glider med i tonerna och tänker på annat. Och jag är sådär tom innuti, halvt förstörd även. Blir lite arg på mig själv att jag låter något så litet påverka mig så jävligt. Som alltid så känner jag inte för att prata med någon om det heller. Just nu vill jag vara oresonlig och envis, se allt från den mest negativa synvinkeln jag kan framkalla och bara falla ner i mitt svarta hål en smula. Jag vet att ni har en mycket vettigare syn på detta, därför kommer jag väl få lite smällar i ansiktet och en fet tillsägelse att jag ska skärpa mig. Vilket är exakt det jag behöver. Men sen, inte nu. Jag blir helt varm i magen över att ni kommer med det ändå, för det betyder bara att ni faktiskt give a shit. Som varje gång Josefine skäller ut mig för att jag inte tänker ordentligt, som med min fot t.ex. Vad jag vill säga med mitt svammel är väl just det att jag är så tacksam över att ni finns med mig. Jag kan räkna dom som står mig närmast på min ena hand och jag ger er allt jag kan, även om det ibland inte är så mycket som jag skulle vilja. Men ni är fantastiska, tar mig aldrig för givet (då hade ni fått smisk), står ut med min hemska nästan ständigt sexrelaterade humor, mina moodswings, lyssnar på (och är med om) min till och från dramatiska tillvaro, låter mig få mina kläm-anfall och skrattar med mig (åt mig). Men framförallt så bryr ni er. På riktigt. Ni behöver inte ens säga det till mig, det blir sällan något sådant sagt mellan oss. För det är ju faktiskt så att, i alla fall för mig, handlingar betyder bra mycket mer än några utspottade ord som glöms bort så fort dom har sagts. Bara för att det sägs så sällan, så säger jag det nu.

Jag är så förbannat omöjlig att det är läskigt. Rubbad kanske man till och med kan dra till med. Jag har haft (har fortfarande) söta vänner som hotar den jag blir involverad med för att det vankas stryk om personen ifråga skulle såra mig. Jag funderar lite på om det skulle vara vettigare att vända sig åt andra hållet med den varningen i vissa fall. Om man ska vara realistisk så funderar jag helt allvarligt på om jag har alla indianer i kanoten eller om dom flydde i ren protest. Jag hoppas väl alltid på det bästa när jag träffar någon, även om jag antagligen i mitt stilla sinne vet att det inte är värt det. Om det mot förmodan visar sig vara värt det blir det om ens mer omöjligt där. Jag blir ledsen och släpper taget om jag inte får tillräckligt med respons, men å andra sidan kutar jag för livet åt andra hållet om någon får för sig att komma on too strong. Frågan är mer och säga, vilket stadie är mittemellan och vem har tålamodet att stanna för att ta reda på det? Jag vet en person som riktigt lyckats linda mig runt sitt krokiga lillfinger och hålla kvar mig där. Jag säger inte att jag ger upp hoppet på män (pojkar), jag säger mer att jag börjar ge upp hoppet på mig själv en aning. För om jag tar en liten titt på mig själv från någon annans perspektiv slutar jag ganska genast. Jag skulle nog aldrig orka med mig själv. Fast nu ljuger jag ju. Klart jag skulle. Släng in rätt person och jag skulle göra vad fan som helst. Och just nu sitter jag här för mig själv och är halvt som halvt heartbroken över ingenting(?). Röken i lungorna gör att mina andetag väser tyst och det värker att ta för djupa andetag. Den värken som strålar ut i hela bröstkorgen inbillar jag mig vara från den där, men kan fortfarande vara från den tjocka röken jag dansat runt i hela kvällen (natten). Kanske har jag fel, kanske har någon annan börjat linda mig runt sitt, inte lika krokiga, lillfinger?

Jag vet inte hur jag ska göra imorgon. Om jag bestämmer mig för att gå är det enbart för hans skull och ingen annans. Men sällskapet jag skulle hamna i skulle vara så ofantligt obekvämt och i stort sett den sista platsen på jorden jag skulle vilja vara just då. Det skulle vara väldigt utmattande och jag skulle antingen somna när jag kom hem eller svira runt fly förbannad av någon anledning.

Vad jag funderar på just nu är om jag verkligen orkar ens tänka tanken på att försätta mig i någon känslosituation med en pojke. Visst att pirr i magen och fåniga leenden är något som lyser upp vilken dag som helst, men mer än så vet jag inte. Nu ska jag väl inte snacka skit, för när det väl händer så kommer jag med glädje surfa hela vågen ut. Men jag har ingen brådska, vilket en löjligt hög procent av resten av befolkningen verkar ha. Att träffa honom idag fick det att slå mig i ansiktet med full kraft. Och sedan mötet ikväll. Visst, jag blir alltid kvillrig i magen av åsynen av den mer än bekanta siluetten och jag kramas alltid lite extra med blossande kinder. Men. Men men men men. Sen att (i smyg) titta efter någon som inte verkar finna samma intresse tillbaka kan väl få vem som helst att svalna. Inte för att jag visar det så drastiskt heller, men det är inte riktigt min grej att göra. Så det slår väl tillbaka på mig. I don't mind though, jag får hitta någon annan som kan saken om att dra undan mina fötter framför mig som om det vore det enda han gjort i sitt liv. Pah. Jag lär dö som en gammal nucka. Dock hellre det än fastna i något mediokert så kallat förhållande där känslorna knappt är på riktigt och som dog innan det ens hann starta men man stannar för man hoppas på att det kanske händer något snart som man vet ändå aldrig kommer ske. (Det blev en lång mening..). Nu ska jag sluta dividera det här med mig själv, med tanke på att min trötthet är fruktansvärt påtaglig för tillfället. Ska väl slå på en film om just det jag dillat om. Man kan väl få drömma i alla fall?

Jag gillar inte att vakna av att sprängmedel får hela min säng att vibrera. Idag är jag inte alls på bra humör. Min mage krånglar fortfarande och jag vill inte riktigt äta på grund av att det kanske resulterar i att jag ligger i en klump på golvet och kvider. Så, istället har jag virat in mig i min pussycatfilt och tänker inte göra någonting alls. Låter tankarna vandra iväg till den där kvällen i gamla stan innan det blev så kallt, fotografier som så sällan blir tagna, den oväntade kyssen på halsen, mitt hår, det där samtalet som jag ganska mycket bävar över men måste få gjort, vad helgen kommer innebära och såklart det där leendet som jag aldrig kan sluta tänka på. Med andra ord flyter allt och inget runt i mitt huvud, vissa saker är egentligen inte ens värda att filosofera över längre. Som den där kvällen i gamla stan. Men just den kvällen i sig var så fin att jag inte kan förstöra den med det som hände sen. Så jag behåller den och kastar resten till gamarna.

Alla andra, jag tror det kallas substitut. Kanske har jag inte fattat själv hur fast jag är. Hur djupt det faktiskt sitter rotat, med tanke på hur lite som krävs för att jag ska fara upp på dom där rosa molnen och dingla med benen. Hur mycket jag än skiner upp och hur glad jag än blir så avskyr jag dom här förhoppningarna som forsar över mig kvällar som dom här. Kommer ihåg hur jag reagerade första gången. Jag föll ner från dom förbannade rosa molnen som en sten med packning och det tog hårt. Kommer med säkerhet bli minst lika jävligt om det blir en andra gång. Men även om jag inte gillar förhoppningarna, sitter jag här med ett fånléende som har följt mig hela kvällen och en hel hop med massa pirr i magen. Och jag är så jävla nöjd.

Jag hade nog väntat mig att den där kvävande känslan skulle sippra in i mig, jag skulle ha svårt att hitta en jämn andningsrytm och stickande nålar i hjärtat. Mest av allt hade jag väntat mig att jag skylle bry mig. Nu när det väl händer förundras jag över att jag knappt tittar två gånger åt statusändringen. Jag registrerar den knappt. Jag borde vara lättad över att jag på riktigt inte står och trampar i samma skit längre, att jag tog mig ur snabbare och lättare än vad jag trodde. Istället är jag bara så förvånad att jag rannsakar mig själv bara för att i slutet stå helt tomhänt utan att ha hittat minsta lilla som fortfarande sprakar. Börjar fundera på om något någonsin sprakade alls egentligen, eller om det bara kändes skönt att förblinda sig själv för en stund av en söt pojke full med fina ord. Bara för att få kika in i något som jag ändå aldrig någonsin skulle försätta mig i frivilligt. Han var inte alls så mycket som jag fick intrycket av, jag är inte den han tror, inte ens lite. Han vet inte vem jag är, jag bryr mig inte om hans existens. Jag gillar läget.