a neverending story

x

Blev en längre kväll än väntat igår. Den började med att jag stod och förundrades över hur fort kön till Miike Snow växte sig längre och längre utanför debaser. Blev illamående bara av att se hur dom stod och stampade för att hålla tårna någorlunda vid liv. Hur som haver så blev det en kväll+natt i nacka. Vaknade upp till vackert väder, men nu när jag tittar ut så är det tjock dimma som domderar utanför fönstret. Inte lockande att göra någon utomhusaktivitet just nu. Ska plocka lite hemma och placera rumpan i soffan.

x

Vad är det du väntar dig? Att jag ska överraska dig wherever och kasta mig gråtandes i dina armar? Förklara min kärlek och att jag aldrig har kunnat sluta tänka på dig? Även om det sistnämnda kanske är sant, betyder inte det att jag kommer springa efter dig. (Kan du inte bara stå utanför min dörr en dag?) Jag klarar mig fint utan dig, jag saknar dig nästan aldrig. (Bara när jag lagar mat, sitter i soffan, borstar tänderna, går och lägger mig och all tid där emellan.) Sen du försvann har jag kunnat göra som jag vill, när jag vill med vem jag vill. Att du helt plötsligt dök upp i mitt liv igen är ett helvete. (Men jag kan inte sluta le nuförtiden.) På ett sätt är jag glad att se dig, gamla känslor svalnar aldrig på riktigt. (Jag älskar dig.) Men jag vill inte ha dig nära. Inte ens lite. (Bara under min hud.)

x

Anledningen till att jag inte skriver något är för att jag inte har någonting att säga. Men iaf, nu kommer det allmänt skitsnack. Nu har jag rört på rumpan igen. Så jag funderar på att glida ner i ett bad, ånga mig lite, sen laga middag. Samtidigt som det passa på och bädda rent min säng med nytvättade lakan så att jag slipper krasha i en annan säng för att min egen är naken. Soffan är inte helt fel heller... Anyhoo. Ska ta mig i kragen och bli mig själv snart igen. Spela tvspel med andra ord.

x

Jag hatar facebook. Ett jävla skit är vad det är. Fast det kan ju vara bra också, man kan bli förvarnad. Som nu. Fick en fin liten flash i huvudet om hur det skulle gått om jag klivit in där, av slump, bara för att jag brukar hamna där ibland. Stelt är bara förnamnet på stämningen som skulle uppstå. Och jag vet inte ens vad man skulle kunna kalla den känslan som skulle rinna igenom hela mig. Sakta men säkert dränka mig innifrån. Det är värdelöst att bli påverkad på det sättet, av någon som man helst skulle vilja dra en tegelsten rätt över skallbenet på. Man försöker motstå men det är lättare sagt än gjort när det bara kommer och tar en på sängen. Ibland ganska bokstavligt talat. Spelet börjar bli gammalt nu, jag är trött och less. Bara för det kommer det säkert hålla i sig ännu lite längre.

x

x

Har sovit praktiskt taget hela dagen. Inte världsligt roligt, men den där huvudvärken jag pratade om förut har blivit värre. Och det är inte så att jag känner för att hoppa och tjoa med den. Eller göra något överhuvudtaget. Så, jag har sovit, vaknat till, sovit lite mer. Åt lite yoghurt till något som ska föreställa en väldigt sen middag förut. (Spillde, trott eller ej, faktiskt inte någonting.) Fick någon underlig bildserie från en kollega från böffen, där han demonstrerade hur han åt upp sin mat. Tänkte lite fint att det räcker väl med att jag har vart tvungen att se det live alldeles för många gånger redan? Anyhoo, han verkade underhållen av det om inte annat. Nu ska jag nog stänga ner här igen, datorns ljus i det här mörkret gör inte direkt underverk för min huvudvärk.

x

Sitter i mina rosa grekland shorts (som jag inte ens hade med mig för att jag i min förvirring glömde dom hemma) och gör.. ja helt ärligt ingenting. Vaknade upp med en huvudvärk som klöv hela huvudet i två. Att sen åka iväg för att höra tjat om kungafamiljer (och nej, jag bryr mig inte. Alls), ännu mer tjat om minst 200 bilder på brorsdottern (ja, ja jag vet hur söt hon är, hon sitter förihelvede bredvid mig..) och mer allmänt dill om ingenting och ingen förstår den andre. Då kan man nog ana hur nöjd jag var över att få komma hem. Men dom verkade ha trevligt, så det var bara att le snällt och hålla käften. I veckan blir jag lämnad till mig själv så frågan står om jag kommer isolera mig eller lämna hemmet jag med. Återstår att se vad jag känner för.

x

x

Det blev en trevlig kväll, mot alla odds. Halkade då och då ner i mina egna tankar när min blick fastnade på vissa punkter. Ska inte dra det här. Blev en helkväll därute trots att det inte var inplanerat. Imorgon är det full rulle igen. Förhoppningsvis kan jag få till sömnen lite tidigare och längre inatt. Återstår att se. Nu börjar jag bli trött i huvudet.

x

Extremt pissegrinig. Det blir så när någon väcker en på fel sätt. Eller väcker mig på fel sätt. Där är jag mer kinkig än en pms kärring på väg in i klimakteriet. Plus att jag blev uppjagad för att nu sitta och häcka. Ja som man bäddar får man ligga. Någon har bäddat för en dålig dag för mig.
Trodde precis att min mage knorrade ovanligt högt och länge. Blev lite orolig efter ett par sekunder. Innan jag faktiskt insåg att det var någon förbannad länk som höll på att spöka. Kanske borde lära min lilla mage att töja ut sig igen så man får i sig något vettigt. Maybebaby. Dags att åka till farmor och bli gödd. Kul att behöva vara trevlig mot långväga släktingar när man inte är i sitt esse någonstans.

x

Jag har minst fem sparade utkast av halvfärdiga inlägg som antagligen aldrig kommer bli klara. Ämnen som fort och fint poppar upp i huvudet men som sen bara dött halvvägs. Det känns så värdelöst att krysta fram ett värdelöst slut på en text som faktiskt skulle kunnat bli ganska bra. Därför är det torrt med inlägg här. För att pränta ner svart på vitt hur omotiverade mina dagar egentligen är kan få vem som helst deprimerad. Men idag, allesammans, så var jag ute på galej. (Mest för att jag hade lovat, annars kan ni slå er i backen på att jag hade gett blanka fan i det.) Och då hade jag fått pisk av min mor. Och det var väl en trevlig omväxling från.. ja. Ingenting. Höll på att begå minst tre dråp då jag provade på dart. Växlade in min sista energi på att kuta runt med en talande väst och försökte skjuta ner ungjävlar. Gissa vad, ungjävlarna vann. Men dom var söta, precis sådär på väg in i tonåren men inte besudlade med massa hormoner än, så det var mer okej då. Sen blev det en hel massa flipper tills fingrarna trillade av. Önskar nästan att dom hade gjort det, så jag inte skickat iväg en hel drös med idiotiska sms. Klart att min mobil ska haverera och vägra skicka sms när det är tanken bakom dom är vettiga. När den borde vägra, då fungerar den fint som smöör. Hur som haver. Jag ska ta mina dumheter, stoppa dom i en låda och försöka sova lite. Imorgon är det en ny dag, med NYA dumheter. Jippie.

x

x

Jag håller på att bli tokig. Min mobil har börjat haverera, som alla andra jag någonsin ägt. Kanske dags att inse att mobiltelefoner inte gillar mig, alls. Annars då. Har beklagat mig hos Josefine, som har klagat minst lika mycket tillbaka, om allt och inget. Mestadels över det faktum att vi sitter fast i lilla landet lagom. Eller sitter fast och sitter fast, det var att ta i. Vill man kan man så att säga. Jag vet att jag är lite kluven över huruvida jag ska åka eller stanna. Ska jag stanna, få lägenheten, ett vettigt jobb och åka sen? Eller åka nu och komma hem till ja, något? Bah. Jag ska slita det här fram och tillbaka ett tag, se vad jag kommer fram till. Något svar kommer. Nu ska jag återgå till det här förbenade spelet jag inte kan låta vara. Som att vara nyförälskad. (Förövrigt så tycker folk inte om att prata med mig när jag spelar tv spel. Kanske för att jag blir frustrerad och skriker många fula ord i rad när det går dåligt. Eller så är det för att dom är lite för känsliga. Jag håller på det.)

x

Måste bara påpeka lite fint att den här flickan passar äckelbra i hennes nya frisyr. Stal den här bilden från facefuck baaara för att smälla upp den här. Plus att det är en äckelfin bild på henne också. Och alla mår väl fint av lite smicker, don't they?

x

Borde gå och lägga mig så att jag inte av misstag är uppe hela natten igen. Men jag är inte trött (ergo; jag kan inte sova när jag väl försöker) så det blir lite som det blir. Imorgon har jag däremot lite saker att göra (istället för att sitta hemma och nöta sönder mitt nya tvspel), som att äta gratislunch, hälsa på lite främmande människor i kostymer och gå på bio. Jag har fått någon lagamatnojja, så just i detta nu funderar jag på om det finns tillräckligt hemma för att laga lasange. Det gör det inte. Isabella berättar att hon har haft massa sex i helgen. Jag däremot, har haft en mindre händelserik helg. Inte för att jag gråter nämnvärt, att ha sex en hel helg måste innebära ömhet i en väldigt hög grad. På tal om inget (vilket allt i det här inlägget är) så är jag fruktansvärt kissnödig nu, och tror faktiskt inte att jag kan få ur mig mer onödigheter i ett och samma inlägg. Så, jag ger upp (på väg mot toaletten).

x

Det går av ren automatik. Väggen åker upp snabbare än jag knappt hinner få fram ett sista hulk. Så är allt okej igen. Jag sysselsätter händerna med att plocka undan lite disk, ordna till den oexisterande röran i hyllan, kanske lösa lite korsord. Jag ler lika fint som alltid när dörren öppnas. (Livet är fint, är det inte?).

x

Jag orkar inte. Inte alls. Har en ständig huvudvärk som dunkar bakom pannbenet. Jag orkar inte vända och vrida på allt längre. Orkar inte ens tänka ordentligt. Jag orkar inte gråta i tid och otid. Men mest av allt orkar jag inte känna mig som en överkörd fågelunge som inte kan ta sig till sitt bo igen. Som om jag gång på gång halkar ner i lergropen igen för att det inte finns något stabilt att stå på. Min stabila grund tror jag grusades till ingenting för länge sen. Det är bara nu när jag faktiskt tappat fotfästet som jag inser att jag inte har något att klättra tillbaka upp på. Inget som kan hjälpa mig komma på fötterna igen, vända min blick framåt och hindra mig från att gång på gång blicka över axeln på mig själv. Jag känner inte att jag har någon som jag är bekväm nog med att ty mig till när allt blir lite för mörkt i alla vrår. Ibland vill jag bara öppna upp hela min själ och spotta ut allt jag tycker och tänker. (Men jag gör inte sånt, jag kan inte hantera sånt.)
Letar efter en utväg, en nödutgång.

x

Det kan inte komma ut mycket vettigt här just nu, med tanke på att det är ganska blankt i skallen på mig. Jag har inte världens bästa humör om dagarna, det pendlar. Ibland smyger lyckan upp till ytan och bubblar ur skratt och leenden. Annars så rynkar sig huden mellan mina ögonbryn mer än vad jag kan räkna och tankarna försvinner i ett dis av kyla och jävligheter. Men det är fint. Allt är nog fint. Måste bara reda ut knutarna istället för att dra åt dom hårdare. Sluta slänga vatten framför mig när jag vet att det kommer frysa till is.

x

Sov en drömlös sömn för en gång skull. Inga oinbjudna gäster som kröp in och förpestade mina tankar. Inatt alltså. Så man vet aldrig vad som händer ikväll.

x

Att trilla ner i ett svart hål av sig själv. Att inte riktigt vara vid medvetande. Utan se allt i en dimma av sin glans. Att längta efter att känna något tills hjärtat imploderar. Höra men inte lyssna. Att vilja ha något så starkt att det svartnar för ögonen. Att bli bedövad av känslan som man längtat efter.

Det finns alldeles för mycket som trängs i städade lådor och askar i min minnesbank. Det finns alldeles för många. Jag sparar på minnen, vare sig dom är fina eller smärtsamma. Jag sparar på dom vare sig det är något jag öppnar ofta för att minnas, eller låter damma igen för att jag inte vill. Ibland sparar jag fast jag kanske helst inte vill. Fast jag inte borde. Omedvetet glider det in i en mörk vrå och slår mig i ansiktet när jag minst anar det. Jag känner att jag lever vare sig jag vill det eller inte. Positivt eller negativt, det har jag inget say in.

x

Har vart en.. underlig helg. Fredag var jag inte på bra humör när kvällen led mot sitt slut. Kvällen i sig hade inget med det att göra, den var väldigt väldigt fin, men det blir så ibland. Allt kan inte sluta bra alla gånger. Lördagen fick bli lidande då mitt fina humör höll en väldigt låg profil. Ännu lägre ju mer timmarna gick. Fick något slags uppåttjack ryck och hängde med Josefine ut, vilket slutade ganska mycket i pannkaka och en fin promenad i kylan.
Har spenderat kvällen hos Kim med Linus. Bedövat mig med deras sällskap och blivit hög på socker once again. Funderar på soffan ikväll. Tror det blir så.

x

Sitter och småskrattar hysteriskt i telefonen. Inte sunt alls, måste börja fundera på min mentala hälsa. Men det är ju så typiskt, helt fruktansvärt. Jag måste dit imorgon, men det har iofs vart klart ganska länge. Hoppas på en fet jävla SCORE. I huvudet alltså, inget hankypanky här inte. Nuu börjar jag gå lite överstyr. Dags för sängen.

x

x

Hur kul som helst att gå på stan i pisseregn hela dagen. Kanske inte konstigt att humöret var på botten när jag tog mig hemmåt i mörkret. Hände lite olika saker som fick mig på lite bättre humör. Som att jag springer på mitt exkex inne på weekday. Otippat. Stelt. Fruktansvärt roligt när han ska visa upp sin nya flickvän. Måste sett ut som en sprängd tomat i ansiktet för att jag försökte hålla igen allt som höll på att trilla ut. Kläckte ur mig något hästgarv efteråt. Fint. I mitt huvud hade jag även planerat att jag skulle till jobbet och spana på komiker, men eftersom att jag var blöt och surmulen så valde jag att åka hem istället. Vilket jag ångrar lite nu eftersom att jag nyss listade ut att min gamle skolvän skulle uppträda. Bajs. Men en annan gång då.

Jag har en väldigt obehaglig känsla i magen som jag inte gillar, och som förövrigt inte gillar mig heller.

x

Det snöar en massa utanför fönstret. Det har det gjort ett tag nu till och från, men nu singlar det ner en massa vita yttepyttesmå dunbollar. Inte för att det samlas på marken, det blir bara slask som vanligt här i svenneland. Har spenderat mina sex vakna timmar med att äta frukost, dregla, spela spel och terrorsmsa. Fint. Väldigt vettigt. Nu ska jag däremot duscha, det är faktiskt vettigt. Och nu borde det faktiskt vara okej att skruva på volymen lite också. Eller hur?

x

Försöker fokusera. Försöker lyssna utan att höra. Försöker sålla bort vetskapen om att det är din röst som flyter ut ur högtalarna. Försöker förstå hur du lyckades knyta dina sidenband i dubbelknutar runt mig. Försöker hitta en anledning till varför du gjorde det alls. Försöker se dig så som jag gjorde från början, som vem som helst. Försöker skrubba bort dina kyssar från mina läppar. Försöker glömma bort din beröring som brände genom lager av kläder. Försöker lugna mina hjärtslag när mina tankar vandrar iväg till dig. Försöker lista ut vem du är. Försöker minnas din röst när du viskade i mitt öra. Försöker radera ditt sms. Försöker tömma mig på dig.

Allt är förgäves, mina försök är åt helvete. Jag kan inte förstå, jag kan inte skrubba av dig från mig. Jag kan inte glömma, jag kan inte lugna mitt hjärta. Och jag kan för allt i världen inte minnas din röst just då, eller ens vad du sa.

x

Överfaller min stackars iPod med musik nu. Vet inte om den pallar trycket av allt jag försöker pressa in samtidigt. Återstår att se. Imorgon ska jag röra på fläsket och (trott eller ej, och ja, det är tillåtet att skratta och tro att det är ett skämt) träna. Gå på gym. Sånt där ni vet.. ja. Hurtigt skit. Återstår att se om jag överlever. Josefine lär få sig ett gott skratt om inte annat. Alla andra som råkar vara där då också. Anyhoo, nu ska vi nog droppa ämnet.
Förövrigt blir jag nästan lite nervös när det är för många som läser det här. Scenskräck eller vad? Hur som haver, keep it up om ni känner att det är intressant. Annars blir det bara plågsamt för oss båda.

x

...

x

x

Jag har tänkt på det här i tre dagar nu. Och vet du, jag har fortfarande inte lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg, upprörd. Släng in sårad så har du en hel kompott av negativt lagda känslor. Mest för att jag inte har fått en anledning till varför du agerade och uppförde dig som du gjorde. Bara en ursäkt. Och förlåt, men det räcker inte för mig, inte den här gången. Hur många gånger får man inte ett förlåt uppslängt i ansiktet och så ska allt vara fint sen? Världen är inte så naiv, förhoppningsvis inte du heller. Okej att du kan få dina utbrott mot andra och sedan vända ryggen åt, men mot mig? Du som påstår att jag är det finaste du har. Det bästa som har hänt dig. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag är ingen slagpåse som du sedan kan krama på när du känner att det vänder. Nu när jag skriver, precis nu var jag tvungen att ta en paus. För du anar inte hur jobbigt det här är för mig. Framförallt att skriva. Vändningen kom nu, jag är inte arg längre. Bara ledsen. Det är värre. Just det att du inte riktigt verkar förstå vad som händer nu heller. Vad det ser ut som för mig, verkar det som om du tror att allt är som vanligt. Tar du mig verkligen så mycket för givet? I vissa aspekt har jag sett det som att du faktiskt gör det över huvudtaget, men har det gått så långt nu? Jag orkar inte hålla käften, men jag orkar inte låta det vara. Så du vet.

x

Har fruktansvärt tråkigt. Hittade min godispåse, men det var väl mer på ont än gott. Problemet med att många tycker att man har en bra godissmak betyder också att man inte får ha sitt godis för sig själv. Och hur kul är det på en skala? (Sluta tyck om mitt godis förihelsike!) Annars så sitter jag för mig själv i köket och nynnar på musik. Far är borta på ärenden (bättre att dom handskas med det borta än här hemma). Och jag har nog tänkt för mycket idag. Tänkt på allt och inget, sånt som jag inte borde och sånt som jag bara borde begrava under en sten i havet. Även halkat in på fina saker, som arvika i somras. Men det har bara fått mig att bli lite ledsen över att det är kallt hela tiden och att det faktum att det blir mörkt vid fyra tiden på eftermiddagen. Och att många av dom som man mötte i värmland inte bor i närheten. Inte ens lite. Men, det är sverige och det är snart vinter. Bara att stå ut.

x

Jag vill slippa falla till marken i tusen olika bitar varje gång jag ser dig. Att tänka på dig gör att själen krampar och hjärtat slutar andas. Vem är jag att neka det som sprudlar när du ser på mig? Hur skulle jag kunna neka dig? Du är ingenting att ha, du förstör och sårar. Du bryr dig inte, du har bara dig själv i siktet. Precis som jag. Jag kan inte se annat än dig, längta efter att stunden då du faktiskt såg mig ska komma tillbaka. Ett hopplöst längtande, fruktlöst på alla tänkbara sätt. Tanken på att du faktiskt skulle springa över möblerna i din väg för att komma till mig igen, för att omvägarna var slöseri med tid, får marken under mig att snurra. När du höll min hand i kylan, försökte få den varm medan du värmde mig på sätt du aldrig kunnat ana. Du kysste mig vimmelkantig varenda chans du fick. Just då när du omslöt mig med allt du förmådde dig att dela med dig av, fick min själ frispel. Hur ska jag kunna se dig, höra din röst, eller känna din värme utan att vilja dansa fram på tomma gator till melodin av dina hjärtslag? Du håller mig levande, till ett mördande pris.

x

x

Jag är bara så trött. Trött i benämningen trött. Inte sömnig, även om jag har sovit alldeles för lite inatt. Åkte hem i en tunnelbanevagn som stank halloweenfylla och var fylld med monster vars smink för länge sedan börjat rinna. Känner hur jag själv rann minst lika mycket. Allt bara rinner av. När orken spolas bort följer även jag med. Mitt huvud dunkar och sprängs snart. Önskar i små fragment att jag kunde sträcka in handen i tvn och snatta ett av dom många vapen som bläddras upp i rutan på tvspelet. Sätta det mot tinningen och få det överstökat. Men enkelt ska det inte vara, så har det aldrig vart. Men jag har inget kvar, besvikelser och gamla som nya sår tar allt som finns och lite till. Ingenting tas egentligen seriöst längre. Hårda ord mot mjuk yta, suck it up. Sparkar och slag mot hårdare yta, vem bryr sig? Inte jag. Inte längre.

x