a neverending story

Jag är övertalad. Jag smiter ut inatt igen. Ring om ni som jag lite för svaga för erat eget bästa. (Vad skönt det var när det fortfarande var säsong för f12. Åh så mer bekvämt det var då än vad det är i den här dumma kalla blöta årstiden.)

Nu är julafton över och jag har en dag av julfirande kvar. Tog mig igenom dötimmarna genom att fyllna till på starkglögg, mumme och snaps, fylla i målarböcker proppade med barbiebilder med glitterpennos, prata sex, pojkar och förhållande dravell och passade på att sova medan kusinerna raidade sina pakethögar. Det blev en fin julafton. Nu fastnade jag vid videos på 'den där', kommer antagligen spela lite tvspel och sedan somna som en liten fyllehög på soffan. För ja, klart att jag inte har nyktrat till än.

(Plus att mitt internet bråkar och knappt fungerar. Lätt irriterande. Och varför blir jag nermejad av frågor om jag är ute? Jag sparar mig till imorgoooooon. Sådeså.)

UPDATE; fast helvete.. nu blev jag sådär galet sugen på att möta upp dom där i alla fall. Och neeej, inte är jag sent ute heller va. Fanfanfanfan.

Jag hade nog väntat mig att den där kvävande känslan skulle sippra in i mig, jag skulle ha svårt att hitta en jämn andningsrytm och stickande nålar i hjärtat. Mest av allt hade jag väntat mig att jag skylle bry mig. Nu när det väl händer förundras jag över att jag knappt tittar två gånger åt statusändringen. Jag registrerar den knappt. Jag borde vara lättad över att jag på riktigt inte står och trampar i samma skit längre, att jag tog mig ur snabbare och lättare än vad jag trodde. Istället är jag bara så förvånad att jag rannsakar mig själv bara för att i slutet stå helt tomhänt utan att ha hittat minsta lilla som fortfarande sprakar. Börjar fundera på om något någonsin sprakade alls egentligen, eller om det bara kändes skönt att förblinda sig själv för en stund av en söt pojke full med fina ord. Bara för att få kika in i något som jag ändå aldrig någonsin skulle försätta mig i frivilligt. Han var inte alls så mycket som jag fick intrycket av, jag är inte den han tror, inte ens lite. Han vet inte vem jag är, jag bryr mig inte om hans existens. Jag gillar läget.

Jag är den som nästan bara bär svart och jag går ut fast jag egentligen inte orkar. Jag är den som sitter och spelar tvspel tills jag inte kan känna av mina fingrar. Jag är den som lyssnar för mycket till mina svallande känsloutbrott som oftast bara sätter mig i svåra situationer. Jag är den som bär ringar på fel finger, kanske för att vilseleda, eller helt enkelt för att dom inte passar på något annat. Jag är den som tittar efter pojkar jag bara borde glömma bort. Jag är den som hakar alltid upp mig på dom pojkarna som är så fel som det kan bli. Jag är den som tänker klippa av mig håret, fast det egentligen är en av de sista sakerna jag vill. Jag är den som sitter och nynnar med i musiken från lurarna för mig själv på tunnelbanan. Jag är den som tycker att kyssarna med främlingar bara är värt det om det pirrar i maggropen, vilket det sällan gör. Jag är den som sitter och storbölar under varenda litet känsligt ögonblick i filmer eller serier. Jag är den som hellre dricker öl än drinkar, mestadels för att jag alltid kräks av för mycket sprit. Jag är den som har alldeles för mycket fint i huvudet, men som får skrivkramp väl vid datorn. Jag är den som till och från längtar efter någon, samtidigt som jag egentligen inte alls vill hitta någon passande. Jag är den som kan komma på mig själv med att längta tillbaka till ett visst par läppar som mötte mina under ett brief moment. Jag är den som kan hata dig i ena sekunden, men älska dig i nästa.

Sitter och försöker piggna till. Nyper mig lite på insidan av låren för att inte trilla ihop till en liten hög på soffan och snarka sött. Bävar något fruktansvärt inför att behöva gå ut i den här kylan. Det ska nog bli bra ikväll.

Fyra timmars sömn är inte riktigt optimalt. Igår när jag var på väg i rak kurs mot sängen fastnade jag i ett telefonsamtal där vi runt åtta tiden insåg att vi nog borde försöka sova lite. Försöka och försöka, jag sov nog innan vi ens hann säga hejdå. Nu blev jag uppjagad för att än en gång få sitta och vänta. Men trots att jag är trött, väldigt mosig i huvud och kropp och ganska frusen, så kan jag inte komma mig för att klaga. För jag har en sådan fin känsla i maggropen som jag inte är van vid att ha. Och jag ska försöka hålla kvar den alla gånger. Nu ska däremot en bakfull tjej ut i snön och om jag inte aktar mig, bli mulad.  

(vi var ute och dansade igår. som bobe gjorde här, fast, inte riktigt likadant.)

Tydligen snorkallt ute i väsby. Undrar om det är samma visa inne i stan. I hope not. I annat fall så ska jag i alla fall inte gå ut med några rökare ikväll, så jag har ingen anledning till att ställa mig ute utan ytterkläder. Jag ska sätta en liten kork i det hålet som just sprack upp och sipprar ut mjäkigt strunt. Men det är fint. Isabella fyller myndig idag, det trillade ner ett julkort fullt av kärlek i brevlådan och kvällen har bara bra utsikter. Jag ska sluta rabbla osammanhängande strunt och sätta på mig kläder. Kan vara en bra förutsättning om jag inte vill frysa ikväll. Kläder. Hm.

bildkälla; google.com

Det finns vissa perioder då man egentligen inte vill träffa någon. Prata med någon. Ens ha med någon annan människa att göra. Sen när det börjar nå sitt antiklimax och gå över så tar man det en person i taget. Man tar dom man har den där kravlösa vänskapen med, där man aldrig testas bara för att, där man får lika mycket som man ger. Där man aldrig tas för givet. Där man kan falla in i ett skratt som sipprar in i kroppen på en, göra vad som helst och det gör ingenting för man trivs bara så jävla bra i sällskapet. Det är också i just den perioden, då man ser sitt umgänge i en klarare vy. Man ser lättare vem man blir tagen för givet av, vem som tar mer än vad den ger, den som bara ser en som en vän men orkar inte bry sig om vad det egentligen handlar om. Och man väljer därefter. Kanske anser man att det är värt att hålla kvar vissa av dom, för att man vet att man klarar av att upprätthålla vänskapen med dom senare, man anser att dom är värda bekymret. Andra kanske faller genom springorna och aldrig tar sig upp igen. Och man själv bryr sig inte om att leta heller.

Du stod vid spisen, rörde runt i någon av alla pannor på plattorna. Jag satt på golvet, skräddaställning, iklädd din favorit t-shirt. Du pratade om något som hade hänt på jobbet, jag lyssnade bara halvt. Smuttade på vinet du hade med dig hem, tvinnade mitt hår mellan fingrarna. Du upphörde prata, lufttrummade med till arctic monkeys från högtalarna. Jag studerade dig, lät tungan spela över mina torra läppar, drog in andan och höll kvar den. En av slevarna tappade balansen och tog sin tillflykt ner på golvet framför mina knän. Sås skvätte över mitt högra ben och jag lät lite av luften slippa förbi mina ihopknipta läppar. Du skönk ner bredvid mig och drog fingret över en av såsfläckarna på min hud. "Smaka" manade du och sträckte fram fingret. Luften som höll på att spränga min bröstkorg slapp ur mig med en lång suck. Du log och strök såsen av ditt finger på mina läppar. Mina händer sökte sig till din hals och jag kröp intill med allt jag hade, så nära jag bara kunde. Vinglaset jag haft i handen skvimpade över och lämnade röda fläckar på din skjortkrage. Du viskade varma ord i mitt öra, kysste mig på örsnibben och lyfte upp mig i din famn. Det var den kvällen jag insåg att jag älskade dig. Mer än mig själv.

Har vart och lyssnat på lite livemusik ikväll med Josefine. Var väl kanske inte riktigt våran musiksmak, men vi blir båda helt till oss i brallorna av musiker. Så vi hade det ju ganska trevligt ändå. + att jag har inte aktiverat mig på alltför lång tid, så bara att komma ut var en befrielse. Sedan blev det trevlig hemgång på tunnelbanan, isblå ögon, mörka lockar och utstickande käkben. Allt som samtalen cirkulerat runt när det gäller det motsatta könet. Mejslade ut utseenden med våra fantasier och ord. Hittade grunderna bland pojkarna som spatserade omkring mellan borden.

Just nu däremot borde jag sova. Men jag är alldeles för uppjagad för att det ska fungera. Så fruktansvärt förbannad (irriterad, arg, kanske allt i en och samma smet) att jag nästan måste kräkas. Det var det här jag försökte undvika tills jag kände att jag skulle klara av det. Det var det som jagade upp mig, satte sig på min rygg och började skrika, slå och nypas för att höras och synas så mycket som möjligt. Det är det som inte ger upp, som inte fattar. Det är det som kräver att jag tar tag i det NU, bara för att det vill det. Det är det som håller på att driva mig till vansinne. Och om jag har otur, in i väggen.

(Är det något jag avskyr är det folk som ändar sina historier utefter vad den andre parten säger, bara för att det låter som om man vore mer jävligt då.)

Nu börjar jag bli riktigt tröttnäsa. Satt och pratade bort kvällen med Moe. Mysigt. Då behöver man ingenting annat. Hon gick hem för någon timme sen, för att sova. Vilket jag också hade planer på. Istället slår jag på tvspelet och fånar mig. Men nu kvider ögonlocken och jag ska passa på att krypa ner mellan lakanen. Borde rensa ur datorn så att jag kan blåsa den, men det får bli en annan gång.

Hello innocence
I'm finishing this, how I wish I had never begun. Though it should be the last one.
It's dragging me down to my knees, where I'm begging you please; Let me go, don't you know that I'm all over it now? I can't say how glad I am about that, because I worked and I cursed and I tried. And I said I could change and I lied.
Well there's something still moves me inside. He's a melody that I've tried to forget, but I can't. It still follows me when I wake in the dead of the night, and I know that I can't find that song going round in my head. Like the last things you said; Please don't go. I think you know, I'm all over it now. I've worked and I cursed and I cried.
No I won't come back.

You don’t need it every day, but sometimes don’t you just crave to disappear within your mind? You never know what you might find. Like a warm drink it seeps into my soul. Please just leave me right here on my own, later on you could spend some time with me.

Ingen produktiv dag idag inte. Myste ner mig på ett café med amanda, tog mig till och med friheten att beställa en bit blåbärspaj. Var inte alls lika god som jag hade väntat mig, men jag överlevde. Tydligen. Satt och pratade lite om allt och inget, som alltid. Halkade in på ämnet att jag kanske försvinner från lilla landet lagom snart. Jag velar fortfarande, don't get me wrong, men jag börjar sortera ut alla smådetaljer ordentligt. Det börjar luta mer åt ena hållet än åt det andra. Snart är beslutet taget och då får vi se vart jag hamnar. Vart jag placerar min lilla (hrm) rumpa. Nu däremot, har jag äntligen kommit hem. Kissade ner mig i porten när grannen skrämde livet ur mig, men det är lungt nu. Har placerat min rumpa i sängen och har planer på att somna till lite serier. Imorgon kan nog bara bli bättre. Söndag lär bli intressant om inte annat. Blah.

Okej. Jag och internationella människor. Det bara klickar. Klick, klick, klick. I'm easily hooked. Nyfikenheten tar över hela mig och här sitter jag alldeles för sent än en gång bara för att prata om allt och inget. Jag kan liksom inte slita mig. Frågor kastas fram och tillbaka. Helt plötsligt kan jag svara på allt, verkligen allt om mig själv. Jag utelämnar inget, skriver hellre mer än mindre i mina beskrivningar. Det är en underlig frihetskänsla, jag är inte van vid att göra sånt så det svindlar lite i huvudet på mig. Som om adrenalinet pumpar ut lite extra och får fingrarna att röra sig om ens snabbare över tangenterna. Jag är inte ens generad över frågorna jag själv ställer. Jag som vanligtvis inte alls gillar att fråga för många intima frågor om någon bara sådär. Nu går det. Av bara farten slänger jag in allt möjligt i samtalet. Måste nog ta en paus och dricka lite te. Så jag inte av ren impuls bokar biljett dit. Hej och hå.

Jag skyller lite på att det är vinter. För jag vill inte riktigt tillåta mig själv att sakna något så banalt som en kärlek. (Den saknaden som slår mig när jag minst anar det.) Eller ja, kärlek. Jag är inte kär, jag är inte ens inärheten av det just nu. Har inte vart det på länge. Har trott det några gånger då min mage har spelat mig ett spratt och pirrat till av tanken på en viss person. Men i ett fall så eskalerade situationen in till något som jag insåg var så fel att det inte ens kunde bli rätt. I ett annat så föll det bara bort från mitt medvetande efter en tid, en kort tid. Just då kanske det också kändes bättre att känna att det gjorde ont istället för att inte känna något alls. Men som sagt, efter en liten tid så föll personen i fråga ur mitt huvud och det jag trodde jag kände följde samma väg.
Och jag skulle kunna försöka, ge ofruktbara försök åt relationer jag vet leder in i väggen till slut. För att för en stund lura mig själv, tro att jag faktiskt har hittat rätt. Tills dom små sakerna ger bort mig, växer sig stora och kör över mig. För jag kan inte lura mig själv hur länge som helst, inte någon annan heller. Det är inte rättvist mot någon av oss. Så att ens försöka är onödigt. Även om jag ibland inte kan låta bli.
Jag är inte kräsen, jag är bara svår.

Testar min fars gamla telefon och ser om den fungerar bättre än min gamla skrotpryl. Inte direkt, menyknappen fungerar inte så det ser ut som om jag blir utan mobil ett tag till. Hittade däremot lite gamla sms från sisådär tre-fyra år sedan. Ett av dom från mitt ex. Skrattretande nuförtiden. Just då blev jag bara helt furious. Däremot så funderar jag på hur jag blev så blind. Jag tänkte inte alls, dansade nästan endast efter hans pipa. Ibland då och då tittade väl ljuset fram och jag tog mig i kragen. Men så hände något och jag trillade tillbaka. Och så tog det slut. Och hej, jag lever fortfarande. Sundare än då. I alla fall när det gäller att ha någorlunda koll på vad jag mår bra av och inte. Toodels.

Det är på nätterna, precis innan jag snubblar in i det som kallas sömn som allt sköljer över mig. Allt det jag letar och jagar efter på dagarna. Det är när min hjärna börjar trappa ner från högvarv till vilande som allt öppnas, dörrarna som annars är så envist stängda. Och naiv som jag är så somnar jag med tanken att jag säkert har kvar dom gliporna till dagen efter, att allt kommer flöda lika friskt då. Men nu, precis som alla andra dagar, så är det tomt. Tomt i huvudet, tomt på pappret. Jag skrapar lite i hörnen för att försöka odla något ur det, men det är bara fiktioner som växer ur det. Dåliga dessutom. Ska börja sova med ett anteckningsblock och pennor som huvudkuddar istället. Sämre på sömnen, bättre för skrivsinnet.

Jag saknar dig med.

Spenderat kvällen med serier. Inte helt fel faktiskt, har haft det väldigt fint. Inget sällskap, kände mig lite lätt trängd och paniken började krypa fram så fort jag ens tänkte tanken på det. Ibland känner man bara inte för det. Min mobil har ganska många brister just nu som gör att jag inte riktigt orkar bråka med den för att kunna kommunicera med folk. Så hela dagen har den vart tyst. Nästan. Bortsett från mina larm som går på i var och varannan minut och ett vilsekommet sms som trillade in. Med andra ord har jag helt sonika sagt att man inte kan nå mig via den. Vilket man faktiskt inte kan, förutom väldigt, väldigt sällan, kanske om det är nödfall. Borde krypa ner i sängen nu däremot, imorgon ska jag släpa runt min far i affärer. Julshopping ni vet. Jag kommer titta på mer saker till mig själv än till någon annan, och min partner in crime kommer gnälla öronen av mig efter en butik. Därför har jag en fin "av" knapp till öronen. Den fina knappen gör att jag hör hissmusik istället. Kan även det driva en till vansinne efter ett tag, men då kan jag byta tillbaka. BLAH. Gonatt.

(Det här är ingen positiv text, jag hade helt plötsligt för mycket bitterhet och frustrationer i kroppen som jag var tvungen att låta läcka ur någonstans. Egentligen behöver man inte läsa, för då kan man få helt fel uppfattning eller själv börja må lite dåligt. Det här var bara för min egen skull.)

Frågan som ofta ställs i mitt huvud är varför. Jag får höra att om man mår dåligt så ska man ta hänsyn till dom runtikring. Jasså? Om man mår dåligt så har man en skyldighet att berätta allt för att någon påstår att dom bryr sig. Men tänk om man själv inte alls vill prata om det? Nej men då ska man inte må dåligt. Man måste ju tänka på alla andra som blir oroliga då. Ursäkta, men för mig ter det sig helt ologiskt. Om dom bryr sig, på riktigt, så sitter dom väl inte och pressar ur en orsaker och anledningar till varför det är som det är, för deras egen skull? Eller, det gör dom tydligen för vårat eget bästa. Inte för att stilla deras egen nyfikenhet. När dom innerst inne säkerligen vet att det skulle vara bättre att bara vänta ut det. OM dom nu är någon man kan vända sig till. Alla kan inte förstå att alla inte vill vända sig till just en själv för stöd, för alla hittar inte det stödet hos en. Men det är väl så också, att det är mycket lättare att ta hand om andra än om sig själv. För då måste man faktiskt rannsaka sig själv och hitta saker man kanske inte alls gillar och helst hade haft undanstoppade tills man trillar av pinn. För är det inte jobbigt att inse att man inte är så bra som man trodde. Att man inte alls är i stånd att ta hand om någon annan. Som sagt så är det så mycket lättare att se till andras liv och problem än att ta en titt på sig själv. Även om man inte gillar det man ser så kan det vara bra att veta hur det ser ut.

Anledningen till den här röriga och ganska bittra texten är för att jag hade ett frustrerande samtal nu imorse. Det innebar gråtande, irritationer, hopplöshet och ganska mycket frustrationer. Inget bra samtal. Det är inte vettigt att prata med någon som inte lyssnar på vad man säger. Sedan tar det dom tror att dom hörde och slänger det i ansiktet på en. Det gjorde mig om ens mer less än vad jag redan är just nu. När jag säger att jag inte har någon större motivation till att göra något, nej men då tycker den personen att jag ska göra saker ändå. Även om jag inte vill. För det är bra för mig. Tydligen. När jag säger att det finns saker som jag inte berättar för någon, kanske för att jag vill gå igenom det ensam, då är jag egoistisk. JAG är egoistiskt för att jag väljer att gå en väg ensam, och för att jag inte tar hjälp av någon eller något för att jag mår bättre av det, nej då är jag egoistisk. Men fine. Då får jag vara det. Men då om det då är så jobbigt att inte veta absolut allt som händer i mitt liv, och i mitt huvud, kanske du ska överväga att det är bättre att veta lite än att inte veta något alls. Om inte, släpp allt istället.

Fnissar lite åt Mr. Chaplin. Pillar lite på den avstängda mobilen och funderar på om det är dags att sätta igång den igen. Lyssnar på ljudet av pappas rakapparat. Låter tankarna vandra till om man skulle ta sig förbi finnens framträdande ikväll. Vet innerst inne att det inte kommer bli av. Faller in i Mr. Chaplins låga humör. Rycker upp mig, sätter på musik. Hjälper pappa att välja slips inför kvällen. Virar filten om mina ben. Tittar in på arvikafestivalens hemsida och scannar artisterna. Lägger irriterat bort boken som höll mig uppe hela natten för ett värdelöst avslut. Gråter som ett barn till slutet av den förbannade filmen.

Jag älskar det. Helt fullkomligt älskar det.

En dag med Moa blev det idag. Vandrade på stan, frös häckarna av oss, fikade och glodde på folk. Fin dag, ovanligt nog. Vad som är mer ovanligt är att vi ses alldeles för sällan nuförtiden. Hoppas hon kommer tillbaka till stockholm, det är var jag gör. Nu är det någon som tydligen vill ha tag i mig, min telefon ligger alldeles för långt bort och jag sitter far to good för att det ska vara värt det att resa på röven. Ska fortsätta titta på clintan, det är värt det. Lätt.

En dag, då jag kan stå igen, då ska jag ställa mig bredvid dig. Jag ska låta min hand snudda vid din, sådär omärkbart. Så lätt att den microsekunden då vi faktiskt nuddar varandra så är det som om mitt blodflöde blir förvirrat och slutar fungera. Istället för att ta in dig via mina ögon försöker ta in dig via mig. Det som pulserar ut från min kropp när jag står nära dig. Det faktum att jag kan blunda men ändå se dig så väl. Jag kan varenda liten detalj fortfarande, som om det ända jag gjort sedan jag mötte dig för första gången är att titta på dig. Men det är klart att jag inte gjort det, jag har inte sett dig på några år nu. Du är sparad i en fin vrå i huvudet som jag tittar in i när jag måste få någon slags bekräftelse på att världen inte är genomrutten. Och vetu, när jag ser dig som jag alltid ser dig, faller jag in i något slags lugn. Min själ slås på hold och jag får för någon sekund eller två faktiskt veta hur det skulle kännas vara lycklig. Tanken på dig är som amfetamin för min själ. Det är svårt att inte bli beroende.

Jag läser igenom allt gammalt jag har skrivit. Det som är klart, det som nästan blev klart och det som inte ens kom halvvägs. Men ändå kan jag känna igen mig. I meningarna, orden och hur jag formulerar mig. Men också allt mitt emellan meningarna, orden och mina formuleringar. Jag är inte vad man kan kalla en rak människa när det gäller texter. Jag väver in, gömmer och plockar. Allt för att få det jag egentligen menar, att se så mycket bättre ut. Ibland sämre. Istället för att blotta mig helt totalt är det som om jag flashar mig helt oväntat lite då och då. Men det händer så sällan, och det går så fort att man ibland kan undra om det hände överhuvudtaget. Det är så jag vill ha det. Det ska väl aldrig vara enkelt att lära känna någon? Eller rättare sagt, att krypa under ytan på vem som faktiskt döljer sig under det ständiga skrattet, dom sarkastiska kommentarerna och gesterna. Men det jag skriver om mig själv, vissa delar av det kan jag faktiskt tillåta mig själv tycka är fint. Riktigt vackert om jag ska ta i. Vissa delar lite då och då ibland. Även om jag i mina texter är väldigt kryptisk, så visar jag dom ändå inte för någon. Någon gång ibland kanske en person får läsa något litet. Men det händer mer sällan än solen har visat sig nu i november.