been inside many heads, in different positions, but it never made sense
Det finns vissa perioder då man egentligen inte vill träffa någon. Prata med någon. Ens ha med någon annan människa att göra. Sen när det börjar nå sitt antiklimax och gå över så tar man det en person i taget. Man tar dom man har den där kravlösa vänskapen med, där man aldrig testas bara för att, där man får lika mycket som man ger. Där man aldrig tas för givet. Där man kan falla in i ett skratt som sipprar in i kroppen på en, göra vad som helst och det gör ingenting för man trivs bara så jävla bra i sällskapet. Det är också i just den perioden, då man ser sitt umgänge i en klarare vy. Man ser lättare vem man blir tagen för givet av, vem som tar mer än vad den ger, den som bara ser en som en vän men orkar inte bry sig om vad det egentligen handlar om. Och man väljer därefter. Kanske anser man att det är värt att hålla kvar vissa av dom, för att man vet att man klarar av att upprätthålla vänskapen med dom senare, man anser att dom är värda bekymret. Andra kanske faller genom springorna och aldrig tar sig upp igen. Och man själv bryr sig inte om att leta heller.
så sant som det är sagt. och jag kanske bangar på vår julklappsrusch idag. det är ingenting personligt. det är inte du, det är jag. u know the drill. nej men totalt jävla snökaos och jag har aldrig sett det vackra i att kliva på tunnelbanan och se ut som snömannen. smell u later.
