so just let go, because there's beauty in the breakdown
Jag läser igenom allt gammalt jag har skrivit. Det som är klart, det som nästan blev klart och det som inte ens kom halvvägs. Men ändå kan jag känna igen mig. I meningarna, orden och hur jag formulerar mig. Men också allt mitt emellan meningarna, orden och mina formuleringar. Jag är inte vad man kan kalla en rak människa när det gäller texter. Jag väver in, gömmer och plockar. Allt för att få det jag egentligen menar, att se så mycket bättre ut. Ibland sämre. Istället för att blotta mig helt totalt är det som om jag flashar mig helt oväntat lite då och då. Men det händer så sällan, och det går så fort att man ibland kan undra om det hände överhuvudtaget. Det är så jag vill ha det. Det ska väl aldrig vara enkelt att lära känna någon? Eller rättare sagt, att krypa under ytan på vem som faktiskt döljer sig under det ständiga skrattet, dom sarkastiska kommentarerna och gesterna. Men det jag skriver om mig själv, vissa delar av det kan jag faktiskt tillåta mig själv tycka är fint. Riktigt vackert om jag ska ta i. Vissa delar lite då och då ibland. Även om jag i mina texter är väldigt kryptisk, så visar jag dom ändå inte för någon. Någon gång ibland kanske en person får läsa något litet. Men det händer mer sällan än solen har visat sig nu i november.
