a neverending story

(Det här är ingen positiv text, jag hade helt plötsligt för mycket bitterhet och frustrationer i kroppen som jag var tvungen att låta läcka ur någonstans. Egentligen behöver man inte läsa, för då kan man få helt fel uppfattning eller själv börja må lite dåligt. Det här var bara för min egen skull.)

Frågan som ofta ställs i mitt huvud är varför. Jag får höra att om man mår dåligt så ska man ta hänsyn till dom runtikring. Jasså? Om man mår dåligt så har man en skyldighet att berätta allt för att någon påstår att dom bryr sig. Men tänk om man själv inte alls vill prata om det? Nej men då ska man inte må dåligt. Man måste ju tänka på alla andra som blir oroliga då. Ursäkta, men för mig ter det sig helt ologiskt. Om dom bryr sig, på riktigt, så sitter dom väl inte och pressar ur en orsaker och anledningar till varför det är som det är, för deras egen skull? Eller, det gör dom tydligen för vårat eget bästa. Inte för att stilla deras egen nyfikenhet. När dom innerst inne säkerligen vet att det skulle vara bättre att bara vänta ut det. OM dom nu är någon man kan vända sig till. Alla kan inte förstå att alla inte vill vända sig till just en själv för stöd, för alla hittar inte det stödet hos en. Men det är väl så också, att det är mycket lättare att ta hand om andra än om sig själv. För då måste man faktiskt rannsaka sig själv och hitta saker man kanske inte alls gillar och helst hade haft undanstoppade tills man trillar av pinn. För är det inte jobbigt att inse att man inte är så bra som man trodde. Att man inte alls är i stånd att ta hand om någon annan. Som sagt så är det så mycket lättare att se till andras liv och problem än att ta en titt på sig själv. Även om man inte gillar det man ser så kan det vara bra att veta hur det ser ut.

Anledningen till den här röriga och ganska bittra texten är för att jag hade ett frustrerande samtal nu imorse. Det innebar gråtande, irritationer, hopplöshet och ganska mycket frustrationer. Inget bra samtal. Det är inte vettigt att prata med någon som inte lyssnar på vad man säger. Sedan tar det dom tror att dom hörde och slänger det i ansiktet på en. Det gjorde mig om ens mer less än vad jag redan är just nu. När jag säger att jag inte har någon större motivation till att göra något, nej men då tycker den personen att jag ska göra saker ändå. Även om jag inte vill. För det är bra för mig. Tydligen. När jag säger att det finns saker som jag inte berättar för någon, kanske för att jag vill gå igenom det ensam, då är jag egoistisk. JAG är egoistiskt för att jag väljer att gå en väg ensam, och för att jag inte tar hjälp av någon eller något för att jag mår bättre av det, nej då är jag egoistisk. Men fine. Då får jag vara det. Men då om det då är så jobbigt att inte veta absolut allt som händer i mitt liv, och i mitt huvud, kanske du ska överväga att det är bättre att veta lite än att inte veta något alls. Om inte, släpp allt istället.