i didn't know that you where little miss perfect.
Har vart och lyssnat på lite livemusik ikväll med Josefine. Var väl kanske inte riktigt våran musiksmak, men vi blir båda helt till oss i brallorna av musiker. Så vi hade det ju ganska trevligt ändå. + att jag har inte aktiverat mig på alltför lång tid, så bara att komma ut var en befrielse. Sedan blev det trevlig hemgång på tunnelbanan, isblå ögon, mörka lockar och utstickande käkben. Allt som samtalen cirkulerat runt när det gäller det motsatta könet. Mejslade ut utseenden med våra fantasier och ord. Hittade grunderna bland pojkarna som spatserade omkring mellan borden.
Just nu däremot borde jag sova. Men jag är alldeles för uppjagad för att det ska fungera. Så fruktansvärt förbannad (irriterad, arg, kanske allt i en och samma smet) att jag nästan måste kräkas. Det var det här jag försökte undvika tills jag kände att jag skulle klara av det. Det var det som jagade upp mig, satte sig på min rygg och började skrika, slå och nypas för att höras och synas så mycket som möjligt. Det är det som inte ger upp, som inte fattar. Det är det som kräver att jag tar tag i det NU, bara för att det vill det. Det är det som håller på att driva mig till vansinne. Och om jag har otur, in i väggen.
(Är det något jag avskyr är det folk som ändar sina historier utefter vad den andre parten säger, bara för att det låter som om man vore mer jävligt då.)
