a neverending story

Jag trodde det var över. Jag trodde att jag inte brydde mig på det sättet längre. Men det blir väl så när man inte sett personen i fråga på länge. Alldeles för sant för att det skulle vara vettigt var det i mitt fall. Det första jag springer in i är det där bekanta ansiktet. Han med det där förbannade leendet som slår undan fötterna på mig och dom där ögonen som skär igenom mig som en kniv genom smör. Det lilla räckte för att jag skulle ligga golvad och kräla, yet again. Inte brydde mig in my ass. Det är skönt att veta att jag känner något om inte annat. Även om det antagligen(?) är dödfött så kan man alltid drömma.