i'm damaged bad at best
Jag skyller lite på att det är vinter. För jag vill inte riktigt tillåta mig själv att sakna något så banalt som en kärlek. (Den saknaden som slår mig när jag minst anar det.) Eller ja, kärlek. Jag är inte kär, jag är inte ens inärheten av det just nu. Har inte vart det på länge. Har trott det några gånger då min mage har spelat mig ett spratt och pirrat till av tanken på en viss person. Men i ett fall så eskalerade situationen in till något som jag insåg var så fel att det inte ens kunde bli rätt. I ett annat så föll det bara bort från mitt medvetande efter en tid, en kort tid. Just då kanske det också kändes bättre att känna att det gjorde ont istället för att inte känna något alls. Men som sagt, efter en liten tid så föll personen i fråga ur mitt huvud och det jag trodde jag kände följde samma väg.
Och jag skulle kunna försöka, ge ofruktbara försök åt relationer jag vet leder in i väggen till slut. För att för en stund lura mig själv, tro att jag faktiskt har hittat rätt. Tills dom små sakerna ger bort mig, växer sig stora och kör över mig. För jag kan inte lura mig själv hur länge som helst, inte någon annan heller. Det är inte rättvist mot någon av oss. Så att ens försöka är onödigt. Även om jag ibland inte kan låta bli.
Jag är inte kräsen, jag är bara svår.
