oh, and he thinks he's the one
Jag hade nog väntat mig att den där kvävande känslan skulle sippra in i mig, jag skulle ha svårt att hitta en jämn andningsrytm och stickande nålar i hjärtat. Mest av allt hade jag väntat mig att jag skylle bry mig. Nu när det väl händer förundras jag över att jag knappt tittar två gånger åt statusändringen. Jag registrerar den knappt. Jag borde vara lättad över att jag på riktigt inte står och trampar i samma skit längre, att jag tog mig ur snabbare och lättare än vad jag trodde. Istället är jag bara så förvånad att jag rannsakar mig själv bara för att i slutet stå helt tomhänt utan att ha hittat minsta lilla som fortfarande sprakar. Börjar fundera på om något någonsin sprakade alls egentligen, eller om det bara kändes skönt att förblinda sig själv för en stund av en söt pojke full med fina ord. Bara för att få kika in i något som jag ändå aldrig någonsin skulle försätta mig i frivilligt. Han var inte alls så mycket som jag fick intrycket av, jag är inte den han tror, inte ens lite. Han vet inte vem jag är, jag bryr mig inte om hans existens. Jag gillar läget.
