kissing strangers? i do it all the time.
En dag, då jag kan stå igen, då ska jag ställa mig bredvid dig. Jag ska låta min hand snudda vid din, sådär omärkbart. Så lätt att den microsekunden då vi faktiskt nuddar varandra så är det som om mitt blodflöde blir förvirrat och slutar fungera. Istället för att ta in dig via mina ögon försöker ta in dig via mig. Det som pulserar ut från min kropp när jag står nära dig. Det faktum att jag kan blunda men ändå se dig så väl. Jag kan varenda liten detalj fortfarande, som om det ända jag gjort sedan jag mötte dig för första gången är att titta på dig. Men det är klart att jag inte gjort det, jag har inte sett dig på några år nu. Du är sparad i en fin vrå i huvudet som jag tittar in i när jag måste få någon slags bekräftelse på att världen inte är genomrutten. Och vetu, när jag ser dig som jag alltid ser dig, faller jag in i något slags lugn. Min själ slås på hold och jag får för någon sekund eller två faktiskt veta hur det skulle kännas vara lycklig. Tanken på dig är som amfetamin för min själ. Det är svårt att inte bli beroende.
