a neverending story

Jag hatar dom där situationerna när man ser någon, någon som man bara vill gå fram och säga hej till. Eller vad fan som helst för den delen. Men, man är trött, gårdagens smink påklistrat och håret är någon transplantation från helvetet. Inte vågar man gå fram då. Man kanske ger människan en hjärtattack eller dylikt. Bara för det, hände detta mig idag. På bussen hem, där det aldrig kliver av eller på ens en måttlig intressant människa, kliver Han på. Trillar på varandra lite halvt i tumultet när bussen anländer, och jag tror jag ska försvinna i ett rött litet "pfft" när han vänder blicken på mig. Sen tjuvkikade jag så mycket jag vågade hela vägen. Hela vägen till min station. Där han också klev av. Och sen försvann han. Jag hade världens chanser, men tog inte en enda. Jag är kass!