a neverending story

Idag träffade jag Sara. Min absolut bästa vän under högstadiet. Jag tror hon räddade mig då, för utan henne hade jag gått under i mig själv. Jag höll på att vända mig innåt så mycket att jag aldrig skulle hitta ut igen. Men så kom hon, och hon visade att det finns något mer än ingenting. I tre år satt vi som snö i en blöt lovikavante. Den innebörden hon fick på mig och mitt liv kan jag nog aldrig greppa riktigt ordentligt. Nu, med två tre år utan varandra, känns allt exakt lika bra som förut. Med oss. (Nu blev det blödigt, men vafan. Det får bli så ibland. HÖH)