a neverending story

Okej, illamående. Jag har förlorat mig alldeles för mycket i mina böcker, för mycket för att det ska vara bra antar jag. Det var länge sedan jag sträckläste på samma sätt som jag gör nu, och jag anar att jag inte kommer kunna sluta göra det denna gång tills alla fem böcker är utlästa. Den första plöjde jag igår, hela boken då. Var klar runt halv sju då jag hörde pappas alarm sätta igång. Drömde om allt jag läst om, fast med mer bekanta ansikten. Och så fort jag gnuggat sömnen någorlunda ur ögonen när jag vaknade igen hade jag den andra boken i knät och uppslagen redo att plöjas den med. Kan detta räknas som sjukdom? För jag kan ana, nu när det sticker i närheten av hjärtrakten, att jag har tröttnat på att bara vara här. Jag har börjat längta efter något mer. Men om det är den okontrollerade kärleken till någon, att ha något meningsfullt att fylla dagarna med, att hoppa ur sängen tidigt varje morgon bara för att vilja ta vara på varenda minut av varje dag, vet jag inte. I just detta nu skriver jag ännu ett mail till min moster. Jag ska ta tag i detta, jag ska hitta något att fylla mitt icke entuastiska huvud med. För minsta lilla irriterar mig, det behövs inte mycket för att jag ska hamna på fel humör. Men även om jag oftast mår dåligt för att jag blir så grinig och verkligen försöker att dölja det, så är det de faktumet att det fortfarande finns där som irriterar mig ännu mer. Och jag ber om ursäkt för det, det gör jag verkligen, det är inte erat fel. Det är jag som hamnat fel i min egen värld, det är jag som inte längre passar in i det jag skapat för mig själv. Eller som skapades för att jag inte riktig gav min fulla uppmärksamhet till vad som hände runtomkring mig. Kanske var det så att jag njöt för mycket av småsakerna som jag trivdes med, eller var det så att jag skapade små dramascener omkring mig, bara för att få något att hända? 
Det här börjar bli ett sjujävla långt inlägg. Jag borde bryta ner allt jag tänker i olika, kortare, fragment.