a neverending story

Nu har det snart gått 48 timmar. När det slår 24a timmars strecket sitter inte känslan kvar lika hårt längre. Minnena är inte lika färska. Allt känns inte lika mycket. Så nu, efter dubbelt så lång tid, kanske jag kan börja få lite utlopp. Fast jag vill fortfarande inte prata om vad som hände. Allt är en röra, speciellt i mig. Min kropp reagerar helt fel på det, som vanligt. Jag vet inte vad jag ska tänka, för helt plötsligt, vad jag än tänker på, så spelas det upp små klipp. Klipp jag inte kan stänga om. Klipp jag inte kan stänga av. Sen försvinner dom, för att komma tillbaka lite plötsligt som första gången.
Jag ville förstöra. Jag ville ta sönder allt som var fel. Helst av allt ville jag nog ta sönder mig själv. När jag vaknade på morgonen dagen efter ville jag falla ner i ett svart hål. Istället stirrade jag mig blind på dimman utanför fönstret, tills jag inte kunde ta något längre, drog täcker över huvudet och försvann i sömn ett litet tag till. Resten av dagen vet jag knappt hur jag ska förklara. I början tog jag min sista sursparade energi och tryckte bort allt. I tanke till sällskapet, vilket nog blev ganska mycket plus minus noll med tanke på att jag blev helt tom i huvudet istället. Efter det, kunde jag inte hålla tillbaka något. Jag fick panik. Flydde. Jag tror jag flyr fortfarande. Jag vet inte riktigt vad jag springer ifrån, men jag vet att när det väl hinner ikapp mig kommer det äta upp mig. Det svider redan nu.

Ett problem. Jag vet inte hur saker och ting står till, hur jag känner. Jag kan ana, men jag vill inte ha det så. För jag vet att det kommer sluta med att det är jag som blir trampad på. Jag ska alltid envisas med att vilja ha det jag så uppenbart inte kan få. Med flit? Kanske. Kanske ligger det i mitt undermedvetna att sikta in mig på att inte kunna få allt man vill ha. Så att jag inte blir besviken i slutändan. Bra, jag lägger krokben för mig själv. Sedan passar jag på att sparka på mig när jag ligger ner.

Hur kan jag kunna begära någon som förstår mig utan och innan, när jag själv knappt vet vem jag är?