It's so easy, when you don't belong to me
Det var en helt vanlig kväll, en vanlig fest. Drev omkring från samtal till samtal, grupp till grupp. Lät vinglaset dingla mellan fingrarna, spelade med tungan över läpparna med min frånvaro. Var inte riktigt uppmärksam på orden som var menade för mig, undvek ögonkontakten som bad om respons. Skrattade så som dom väntade sig, lämnade en kommentar innan jag utan någon annan tanke hade slussats mot nästa. Allt sorl är ett enda brus, inget som tar sig igenom barriären av ointresse. Ett namn nämns. (Alltid ditt namn) Ett namn som genast bryter sorlets brus och gör allt glasklart. Varenda ord tas in och bearbetas. Håller lite hårdare runt mitt glas för att inte låta det glida ur min hand. Kanske precis så som jag klamrar mig fast lite hårdare vid ditt namn, för att inte låta dig glida bort. Leendet som blottar tänderna är inte sådär krystat som förut. (Du kanske faktiskt kommer hit) Jag dansar mig fram till tonerna av favoritbandet. Genom skrattet och musiken kan jag höra att det har anlänt någon. Någon väntad och omtyckt. (Det måste vara du) Vågar inte mer än att ställa mig lite på tå och leta efter något bekant. (Efter dig) Faller tillbaka på hälarna då tårna inte klarar trycket längre, sparkar mig själv i hemlighet för längtan som sprintade ur mig. Låter fuzzet från min mage ta över huvudet, faller ner i en mjuk avgrund. Avgrunden har armar som fångar, ett klingande skratt och en välbekant doft. Om jag blundar kanske jag inte behöver få reda på att det inte är du. Men du drar mig nära inpå och viskar i örat på mig att jag inte alls drömmer. (Det är verkligen du)
