a neverending story

Nu är jag inte ovetande längre. Jag vet exakt var det här är på väg. Och eftersom att dagens möte inte ledde någonstans tvivlar jag lätt på att ännu ett skulle leda längre. För faktiskt, jag fick inget svar alls. "Jag vet inte" är inget svar, och om du inte tycker och tänker något om det vi kallar "oss" så finns det heller inget att hämta. Det kanske svider men man kan inte gå runt i en bubbla av sockervaddsrosa lögner och hoppas på att det är verkligheten. Om jag inte hade velat försöka hade jag aldrig träffat dig idag. Jag hade bara gått min väg utan en enda blick över axeln. Hårt, men så är jag. Det är bara smärtsamt att gå och se sig själv över axeln hela tiden och undra vad som kunde ha hänt. Men jag gav det en chans för jag tyckte att det var värt det. En chans att prata ut om vad vi tyckte och tänkte. Bolla det fram och tillbaka och kanske faktiskt komma fram till något riktigt bra. Istället föll allt platt till marken och det slutade med att vi stirrade åt varsitt håll. Det visar ganska klart att det inte finns något kvar mellan oss. Skit i stämningen, stelt eller inte, skit i vad vi tycker om vad vi säger till varandra så länge man får det sagt. Det värsta var, som jag upptäckte först nu efteråt var hur likgiltig du verkade vara. Du försökte inte ens komma fram till något svar för något, inte ens någon konkret tanke eller liknande. Jag har ingen aning om vad du tycker och tänker om allt det här, och tydligen har inte du det heller.

Det är hyfsat irriterande för mig själv, att det är nu, först efteråt när jag har hunnit reflektera riktigt ordentligt som känslosvallningarna kommer. Jag exploderar i någon slags mundiarré för mig själv och den som är i min väg. Men bättre sent än aldrig kanske man ska säga, eller hur? Det tycker jag. Nu ska jag ta och välta ur mina indianer ur kanoten och dricka mig så pruttis att jag inte vet vad jag heter. Eller, jag väntar nog till fredag.