a neverending story

Jag vet inte hur jag ska göra imorgon. Om jag bestämmer mig för att gå är det enbart för hans skull och ingen annans. Men sällskapet jag skulle hamna i skulle vara så ofantligt obekvämt och i stort sett den sista platsen på jorden jag skulle vilja vara just då. Det skulle vara väldigt utmattande och jag skulle antingen somna när jag kom hem eller svira runt fly förbannad av någon anledning.

Vad jag funderar på just nu är om jag verkligen orkar ens tänka tanken på att försätta mig i någon känslosituation med en pojke. Visst att pirr i magen och fåniga leenden är något som lyser upp vilken dag som helst, men mer än så vet jag inte. Nu ska jag väl inte snacka skit, för när det väl händer så kommer jag med glädje surfa hela vågen ut. Men jag har ingen brådska, vilket en löjligt hög procent av resten av befolkningen verkar ha. Att träffa honom idag fick det att slå mig i ansiktet med full kraft. Och sedan mötet ikväll. Visst, jag blir alltid kvillrig i magen av åsynen av den mer än bekanta siluetten och jag kramas alltid lite extra med blossande kinder. Men. Men men men men. Sen att (i smyg) titta efter någon som inte verkar finna samma intresse tillbaka kan väl få vem som helst att svalna. Inte för att jag visar det så drastiskt heller, men det är inte riktigt min grej att göra. Så det slår väl tillbaka på mig. I don't mind though, jag får hitta någon annan som kan saken om att dra undan mina fötter framför mig som om det vore det enda han gjort i sitt liv. Pah. Jag lär dö som en gammal nucka. Dock hellre det än fastna i något mediokert så kallat förhållande där känslorna knappt är på riktigt och som dog innan det ens hann starta men man stannar för man hoppas på att det kanske händer något snart som man vet ändå aldrig kommer ske. (Det blev en lång mening..). Nu ska jag sluta dividera det här med mig själv, med tanke på att min trötthet är fruktansvärt påtaglig för tillfället. Ska väl slå på en film om just det jag dillat om. Man kan väl få drömma i alla fall?