a neverending story

Händelserik kväll. Lämnade stackars Josefine ensam i vrårna på spy där hon blev uppvaktad från alla håll och kanter medan jag själv satt och lekte nervvrak bak i disken. Att ha paniken rinnande ner längs ryggraden på en sådär, arbeta upp adrenalinskjutet till tusen för att sedan en kvart senare låta allt brista. Fick massa socker nertryckt in i käften och lite nyp i kinderna för att färgen skulle komma tillbaka. Blev gullad och daltad med lite också, men just just då var jag bara tacksam. (Att jag egentligen ville stolpa mig ut till en annan plats och krypa in i en annan famn just då var en annan femma). Allt jag just nu egentligen kan tänka på är hur förbannat glad jag är. Lyckoruset susar fortfarande genom kroppen. Med något väldigt dåligt kommer tydligen något fruktansvärt bra. Det var antagligen på grund av att jag var hög på socker vid tillfället, men jag vågade! Bara det är en bedrift när det gäller mig kan jag lova. Måste ge lite credd till Josefine som så envist pushat mig ur mina leriga startgropar.
Nu däremot hör jag hur grannarna tappar saker, barnen skriker, alarm går igång överallt. Jag vill sova, men jag ska till hälsokontrollen om en fyra timmar så det är bara att glömma och drömma.


(Jag fick honom iaf, den jäveln. Hoppas någon sätter på honom bakifrån, riktigt brutalt. Pungröv.)