a neverending story

Vaknade sent idag, känner hur sjukdomen hänger över huvudet på mig. Men det spelar ingen roll. Jag är lika glad idag som jag var innan jag somnade igår. Allt har samlats till sockervaddsfuzz i huvudet på mig, täpper till varenda ven med sockrigt ludd. Det har däremot inte hindrat mig från att svära över grannarna som för en jävla massa oväsen som vanligt. Och jag försöker twittra positivt, verkligen. Känner att jag måste bättra mig efter Natans pik igår. Och eftersom att min farmor uppenbarligen också tycker att jag ser förjävlig ut i håret så ska det hända grejer imorgon. Lite mer pirr i magen till och med. Om det nu var möjligt. Josefine ska få följa med och hålla mig i handen, i'm gonna need it.