a neverending story

Alla andra, jag tror det kallas substitut. Kanske har jag inte fattat själv hur fast jag är. Hur djupt det faktiskt sitter rotat, med tanke på hur lite som krävs för att jag ska fara upp på dom där rosa molnen och dingla med benen. Hur mycket jag än skiner upp och hur glad jag än blir så avskyr jag dom här förhoppningarna som forsar över mig kvällar som dom här. Kommer ihåg hur jag reagerade första gången. Jag föll ner från dom förbannade rosa molnen som en sten med packning och det tog hårt. Kommer med säkerhet bli minst lika jävligt om det blir en andra gång. Men även om jag inte gillar förhoppningarna, sitter jag här med ett fånléende som har följt mig hela kvällen och en hel hop med massa pirr i magen. Och jag är så jävla nöjd.