a neverending story

Jag är så förbannat omöjlig att det är läskigt. Rubbad kanske man till och med kan dra till med. Jag har haft (har fortfarande) söta vänner som hotar den jag blir involverad med för att det vankas stryk om personen ifråga skulle såra mig. Jag funderar lite på om det skulle vara vettigare att vända sig åt andra hållet med den varningen i vissa fall. Om man ska vara realistisk så funderar jag helt allvarligt på om jag har alla indianer i kanoten eller om dom flydde i ren protest. Jag hoppas väl alltid på det bästa när jag träffar någon, även om jag antagligen i mitt stilla sinne vet att det inte är värt det. Om det mot förmodan visar sig vara värt det blir det om ens mer omöjligt där. Jag blir ledsen och släpper taget om jag inte får tillräckligt med respons, men å andra sidan kutar jag för livet åt andra hållet om någon får för sig att komma on too strong. Frågan är mer och säga, vilket stadie är mittemellan och vem har tålamodet att stanna för att ta reda på det? Jag vet en person som riktigt lyckats linda mig runt sitt krokiga lillfinger och hålla kvar mig där. Jag säger inte att jag ger upp hoppet på män (pojkar), jag säger mer att jag börjar ge upp hoppet på mig själv en aning. För om jag tar en liten titt på mig själv från någon annans perspektiv slutar jag ganska genast. Jag skulle nog aldrig orka med mig själv. Fast nu ljuger jag ju. Klart jag skulle. Släng in rätt person och jag skulle göra vad fan som helst. Och just nu sitter jag här för mig själv och är halvt som halvt heartbroken över ingenting(?). Röken i lungorna gör att mina andetag väser tyst och det värker att ta för djupa andetag. Den värken som strålar ut i hela bröstkorgen inbillar jag mig vara från den där, men kan fortfarande vara från den tjocka röken jag dansat runt i hela kvällen (natten). Kanske har jag fel, kanske har någon annan börjat linda mig runt sitt, inte lika krokiga, lillfinger?