a neverending story

Än en gång har jag ingenting att säga. Jag känner för att släppa allt. Men samtidigt som jag vet att det är ganska möjligt, med tanke på att jag måste hålla mig flytande i världen. Annars kommer jag gå under mer fullständigt än vad jag redan håller på att göra. Nu anar jag att det bara är allmänt uttråkning, att jag går omkring i ett liv som egentligen inte leder någonstans, det finns inget som håller mig kvar. Jag måste bara vänta, vänta in min chans att komma bort härifrån. Jag bidar min tid så att säga.

Jag avskyr detta.