a neverending story

Jag vill bara skrika! Skrika i era ansikten hur otroligt frustrerad jag är. Jag vill bara slå in allt jag tycker och tänker så att ni för en gångs skull kanske kan förstå någonting. Men nej. Det kommer inte hända. Jag vet att det inte fungerar så, men just this time skulle jag verkligen vilja släppa alla hämningar och behärskningar och bara släppa ut allt. För fan, finns det något annat sätt att få fram det till era hjärnor? Era små yttepytte hjärnceller som uppenbarligen INTE tar in ett förbannat jävla skit av någonting annat än er själva. Er själva och era stora problem. Som om det vore tillåtet att släppa allt och alla bara för att man fick en fartbula i vägen. I början var jag bara hyfsat besviken över hur ni hanterade allt. Men nu övergick det till att bli förbannad.

Jag vill bara springa iväg. Bara komma bort och springa in i den famn som kan trösta. Jag vill fly bort från den här hemska känslan av att jag inte duger till. Att jag är såpass lätt att kasta bort, ingenting att ha. Det kanske inte framkommer att det är såhär det ligger till. Men tror ni seriöst jag lägger mig hemma och gråter tills jag inte kan andas och sedan gråter lite till? Sätter hela mitt liv på hold bara för att jag har det jobbigt? Nej. Jag pratar bara inte om det. Ni däremot, har tryckt på hold knappen så pass mycket att den har fastnat. Fuck you har jag lust att skrika och sedan bara klippa alla band vi har. Men hur kan jag göra det med någon jag älskar? För det är ju därför det gör så ont som det gör. Jag älskar er, och jag trodde att vi betydde mer än såhär. Att jag betydde mer för er. Tydligen inte.