a neverending story

Att stanna uppe till solens första strålar spelar över ditt ansikte. Prata om allt och inget, och just det där som ingen annan pratar om. Det som vi aldrig pratar om i någon annan värld. Ibland drar du fingrarna över min näsrygg och vidare ner över läpparna. Då får jag svårt att koncentrera mig och stapplar över orden som strax trillar i en röra från mina läppar där du nyss dragit ditt finger. Du skrattar alltid åt mig då, ett mjuk skratt som får mig att bli helt hallonrosa och luddig innuti. Fast å andra sidan så krävs det inte mycket av dig för det. En gång när vi är på väg hem efter en sen natt, som resulterade i en tidig morgon någon helt annanstans än hemma, är mitt minne av våran samhörighet. Skräddarsittning på den bara backen i slitna jeans. Du satt bredvid och spelade med fingrarna runt revorna på mitt knä. Salta droppar i mungipan, då du berättade allt jag behövde höra. Allt jag behövde för att inse att problemet jag spillde tårar över inte var värt det. Som att kasta pärlor åt svin sa du. Det är svinen som är lättast att träffa hade jag svarat med frågetecken i rösten. Då hade du bara skakat på huvudet åt mig, som du gör ibland när du inte riktigt förstår min tankegång. Med det där snubblapåsinaföttertrillaplattpåmarken leendet i mungipan.