a neverending story

Jag blir bara så fruktansvärt sårad och besviken på att det ska vara så. Att så länge jag inte hör av mig, så hörs vi inte alls. Så länge jag inte föreslår att vi ska ses, ses vi inte. Ska vi bli så? Något fult och irriterande, bara för att den ena inte orkar längre, ska allt verkligen försvinna? För jag orkar snart inte längre. Men jag saknar dig, ganska mycket när jag känner efter. Att bara prata, att skeda, att inte göra något alls. Att vi kan prata om allt, utan att det är konstigt, trots det förflutna. Men ska det vara såhär?