a neverending story

Precis när jag slog på teven var det avsnittet i Greys då jag gråter som en bebis. Så jag satte mig ner och grät som en bebis. Var skönt att få lite utlopp för någonting. Att känna lite överhuvudtaget istället för att gå runt i den bubblan som jag gör nu. Det enda jag känner är längtan till i sommar. Ingen direkt längtan till imorgon. Personalmöte. Mötas 07.15 på perrongen. Super.