a neverending story

Ja, och idag har jag blivit fruktansvärt generad och påmind om gamla (hemska) tider. Svansade in på en viss butik i där jag har spatserat runt förut på egen hand. Förra gången jag var där flörtade jag väl lite väl hejdlöst med affärsbiträdet. Han såg ju bra ut, och dessutom var han riktigt trevlig, så varför inte? Idag var det samma kille bakom kassan. Och så fort han vänder sig och säger hej och hela faderullan så slår det mig hur bekant han ser ut. Jag pillar lite på kläder och går ut. Andra gången slår det mig. Helvete. Tittar igen. Skojar du med mig? Och visst fan är det killen jag skickade kärleksbrev till i grundskolan. Bara med lite tatueringar och lite mer ansiktsbehåring. 
Och om jag hade haft ryggrad nog till det hade jag gett honom en lapp bara för att utmana ödet lite på skoj. Men jag skyller på brist på tid osv. Nästa gång däremot. Då blir det på fan.