a neverending story

Ibland förstår jag ingenting. Verkligen ingenting. Kalla mig korkad, för det är väl så det är, men just nu är det inte som det skulle vart. Kanske gör det mig inget, kanske var det inte mitt val att göra, så jag finner mig i valet någon annan gjort åt mig. Vilket i sig kanske menar på att jag inte var beredd att stå där med slagträt och slåss för sakens skull heller. Nej, för nu står jag här och ser bara på när allt som fanns bara försvinner in i käftarna på det Stora svarta hålet. För när jag säger att det inte var mitt val, kanske jag samtidigt säger att det är bäst att det blev som det blev. Att det fick sig ett slut.

Jag är alltid, alltid, där för att kämpa tills min hals är sårig och mina händer svarta av blod när jag känner att det faktiskt finns något att rädda i situationen. Men varför såra sig själv, för att inte tala om andra, så gruvligt när det inte finns minsta chans att man kan lappas ihop igen? Där saknas logiken. Logik finns inte i mycket längre, men när den inte ens vart där, då vet man vad man ska göra. Se ordentligt, en sista gång på vad det är du faktiskt tänker lämna. Och om du då inte hittar något värt att kämpa för, släpp en tår, vänd ryggen åt det och gå utan att se dig om.