a neverending story

Helt seriöst funderar jag på vad felet är på vissa människor. Mest nu, för jag är så trött. Utmattad efter mitt raseriutbrott, skakningarna och hopplösheten fyllde mig och tog överhanden. Den har mig fortfarande i ett skrämmande stadigt grepp och jag kan inte skaka av mig känslan. Känslan av att det mesta har runnit ur mig. Lyckades nå kulmen av mitt utbrott genom att kasta min stackars telefon med allt jag hade in i min sängram. Såklart flög den omkring i flera delar, och ännu mer självklart så kan jag inte hitta batteriet nu heller. Spårlöst försvunnet. Egentligen stör det mig inte mycket, inte alls för att vara helt ärlig. Jag har inget behov av att trycka på skiten igen. Imorgon ska jag fortsätta att kurera mig själv så att jag kan bli kvitt den raspiga, feta halsen och att trycket från huvudet lättar. I alla fall lite.