a neverending story

En kyla som var så påtaglig att man nästan kunde ta på den, om inte halka och slå sig riktigt hårt. Uppkastad i famnen som ett ägg och fick inget say alls om vart vi skulle. Hålla hand utan vante tills fingrarna förlorat känseln till max. En rödaktig måne som stod så lågt att den nästan nuddade gatorna. Applåder till den enda tjejen som gör att det inte blir en total korvfest. Känna den stickande röken fastna i lungorna och sakta stiga mot taket. Kollektiva känslovågor mellan hysteriskt fniss och frånvarande tystnad. Ben och armar slängda i ett virrvarr om varandra, huvuden i knän och fötter på bröstkorgar. Att somna i en gemenskap och vakna till tindrande sol. Promenera hemåt med skavsår och hålla sig vaken genom släktgalej. Blöda näsblod och sitta med huvudet mellan benen för att få världen att sluta snurra. Fint att avsluta helgen exakt som den började.

Imorgon händer det förhoppningsvis grejor. Jag är nervös, såklart (riktigt jävla ordentligt faktiskt, vad tror ni om mig?) men är samtidigt glad att jag bara kommit så här långt. Hoppas på det bästa och ska ta fram den bästa(?) sidan hos mig och sedan hålla i tummar och tår så hårt att dom trillar av.