a neverending story

Fruktansvärt less på "alla känner alla" syndromet. Jag är fullständigt medveten om att det är oundvikligt, men det här har gått beyond löjligt nu. Ändå slutar det aldrig komma mer, så visst, kläm på lite mer för att se hur långt jag klarar utan att bli helt lila i ansiktet. Klart jag säger att jag inte är intresserad, för jag funderar på nu om intresset finns kvar, alls. Men den där lilla rösten i bakhuvudet kommer nog aldrig sluta snacka. Aldrig sluta så frön av tvivel i min själ. Jag antar att det är något jag kommer lära mig leva med, för som jag sagt förut så orkar man bara med en one man show for so long. Och min tid för den här gången har runnit ut (några få droppar kvar att krama ut, så krama mig hänsynslöst och släpp mig aldrig nästa gång vi ses, okej?). Men nej, jag måste sluta gräva ner mig i det här. Måste komma upp och stanna där en gång för alla. (Fast jag kommer ändå inte se mig för och trilla rätt ner i min grävda grav nästa gång ändå, om jag känner mig själv rätt.) Något måste jag ha att klänga mig fast vid, även om det är en sådan liten tanke som detta. Om jag inte hade det, skulle jag antagligen tappa hoppet helt totalt och självdö från insidan ut. Om man nu ska vara sådan.

Dags för fröken med golfbollar till halsmandlar att sluta tänka ett tag.