a neverending story

Sitter med en splitterny spotify lista med hyfsat okänd musik för mig än så länge. Glider med i tonerna och tänker på annat. Och jag är sådär tom innuti, halvt förstörd även. Blir lite arg på mig själv att jag låter något så litet påverka mig så jävligt. Som alltid så känner jag inte för att prata med någon om det heller. Just nu vill jag vara oresonlig och envis, se allt från den mest negativa synvinkeln jag kan framkalla och bara falla ner i mitt svarta hål en smula. Jag vet att ni har en mycket vettigare syn på detta, därför kommer jag väl få lite smällar i ansiktet och en fet tillsägelse att jag ska skärpa mig. Vilket är exakt det jag behöver. Men sen, inte nu. Jag blir helt varm i magen över att ni kommer med det ändå, för det betyder bara att ni faktiskt give a shit. Som varje gång Josefine skäller ut mig för att jag inte tänker ordentligt, som med min fot t.ex. Vad jag vill säga med mitt svammel är väl just det att jag är så tacksam över att ni finns med mig. Jag kan räkna dom som står mig närmast på min ena hand och jag ger er allt jag kan, även om det ibland inte är så mycket som jag skulle vilja. Men ni är fantastiska, tar mig aldrig för givet (då hade ni fått smisk), står ut med min hemska nästan ständigt sexrelaterade humor, mina moodswings, lyssnar på (och är med om) min till och från dramatiska tillvaro, låter mig få mina kläm-anfall och skrattar med mig (åt mig). Men framförallt så bryr ni er. På riktigt. Ni behöver inte ens säga det till mig, det blir sällan något sådant sagt mellan oss. För det är ju faktiskt så att, i alla fall för mig, handlingar betyder bra mycket mer än några utspottade ord som glöms bort så fort dom har sagts. Bara för att det sägs så sällan, så säger jag det nu.