a neverending story

Jag är den som nästan bara bär svart och jag går ut fast jag egentligen inte orkar. Jag är den som sitter och spelar tvspel tills jag inte kan känna av mina fingrar. Jag är den som lyssnar för mycket till mina svallande känsloutbrott som oftast bara sätter mig i svåra situationer. Jag är den som bär ringar på fel finger, kanske för att vilseleda, eller helt enkelt för att dom inte passar på något annat. Jag är den som tittar efter pojkar jag bara borde glömma bort. Jag är den som hakar alltid upp mig på dom pojkarna som är så fel som det kan bli. Jag är den som tänker klippa av mig håret, fast det egentligen är en av de sista sakerna jag vill. Jag är den som sitter och nynnar med i musiken från lurarna för mig själv på tunnelbanan. Jag är den som tycker att kyssarna med främlingar bara är värt det om det pirrar i maggropen, vilket det sällan gör. Jag är den som sitter och storbölar under varenda litet känsligt ögonblick i filmer eller serier. Jag är den som hellre dricker öl än drinkar, mestadels för att jag alltid kräks av för mycket sprit. Jag är den som har alldeles för mycket fint i huvudet, men som får skrivkramp väl vid datorn. Jag är den som till och från längtar efter någon, samtidigt som jag egentligen inte alls vill hitta någon passande. Jag är den som kan komma på mig själv med att längta tillbaka till ett visst par läppar som mötte mina under ett brief moment. Jag är den som kan hata dig i ena sekunden, men älska dig i nästa.

Det finns vissa perioder då man egentligen inte vill träffa någon. Prata med någon. Ens ha med någon annan människa att göra. Sen när det börjar nå sitt antiklimax och gå över så tar man det en person i taget. Man tar dom man har den där kravlösa vänskapen med, där man aldrig testas bara för att, där man får lika mycket som man ger. Där man aldrig tas för givet. Där man kan falla in i ett skratt som sipprar in i kroppen på en, göra vad som helst och det gör ingenting för man trivs bara så jävla bra i sällskapet. Det är också i just den perioden, då man ser sitt umgänge i en klarare vy. Man ser lättare vem man blir tagen för givet av, vem som tar mer än vad den ger, den som bara ser en som en vän men orkar inte bry sig om vad det egentligen handlar om. Och man väljer därefter. Kanske anser man att det är värt att hålla kvar vissa av dom, för att man vet att man klarar av att upprätthålla vänskapen med dom senare, man anser att dom är värda bekymret. Andra kanske faller genom springorna och aldrig tar sig upp igen. Och man själv bryr sig inte om att leta heller.

Har vart och lyssnat på lite livemusik ikväll med Josefine. Var väl kanske inte riktigt våran musiksmak, men vi blir båda helt till oss i brallorna av musiker. Så vi hade det ju ganska trevligt ändå. + att jag har inte aktiverat mig på alltför lång tid, så bara att komma ut var en befrielse. Sedan blev det trevlig hemgång på tunnelbanan, isblå ögon, mörka lockar och utstickande käkben. Allt som samtalen cirkulerat runt när det gäller det motsatta könet. Mejslade ut utseenden med våra fantasier och ord. Hittade grunderna bland pojkarna som spatserade omkring mellan borden.

Just nu däremot borde jag sova. Men jag är alldeles för uppjagad för att det ska fungera. Så fruktansvärt förbannad (irriterad, arg, kanske allt i en och samma smet) att jag nästan måste kräkas. Det var det här jag försökte undvika tills jag kände att jag skulle klara av det. Det var det som jagade upp mig, satte sig på min rygg och började skrika, slå och nypas för att höras och synas så mycket som möjligt. Det är det som inte ger upp, som inte fattar. Det är det som kräver att jag tar tag i det NU, bara för att det vill det. Det är det som håller på att driva mig till vansinne. Och om jag har otur, in i väggen.

(Är det något jag avskyr är det folk som ändar sina historier utefter vad den andre parten säger, bara för att det låter som om man vore mer jävligt då.)

Okej. Jag och internationella människor. Det bara klickar. Klick, klick, klick. I'm easily hooked. Nyfikenheten tar över hela mig och här sitter jag alldeles för sent än en gång bara för att prata om allt och inget. Jag kan liksom inte slita mig. Frågor kastas fram och tillbaka. Helt plötsligt kan jag svara på allt, verkligen allt om mig själv. Jag utelämnar inget, skriver hellre mer än mindre i mina beskrivningar. Det är en underlig frihetskänsla, jag är inte van vid att göra sånt så det svindlar lite i huvudet på mig. Som om adrenalinet pumpar ut lite extra och får fingrarna att röra sig om ens snabbare över tangenterna. Jag är inte ens generad över frågorna jag själv ställer. Jag som vanligtvis inte alls gillar att fråga för många intima frågor om någon bara sådär. Nu går det. Av bara farten slänger jag in allt möjligt i samtalet. Måste nog ta en paus och dricka lite te. Så jag inte av ren impuls bokar biljett dit. Hej och hå.

Jag skyller lite på att det är vinter. För jag vill inte riktigt tillåta mig själv att sakna något så banalt som en kärlek. (Den saknaden som slår mig när jag minst anar det.) Eller ja, kärlek. Jag är inte kär, jag är inte ens inärheten av det just nu. Har inte vart det på länge. Har trott det några gånger då min mage har spelat mig ett spratt och pirrat till av tanken på en viss person. Men i ett fall så eskalerade situationen in till något som jag insåg var så fel att det inte ens kunde bli rätt. I ett annat så föll det bara bort från mitt medvetande efter en tid, en kort tid. Just då kanske det också kändes bättre att känna att det gjorde ont istället för att inte känna något alls. Men som sagt, efter en liten tid så föll personen i fråga ur mitt huvud och det jag trodde jag kände följde samma väg.
Och jag skulle kunna försöka, ge ofruktbara försök åt relationer jag vet leder in i väggen till slut. För att för en stund lura mig själv, tro att jag faktiskt har hittat rätt. Tills dom små sakerna ger bort mig, växer sig stora och kör över mig. För jag kan inte lura mig själv hur länge som helst, inte någon annan heller. Det är inte rättvist mot någon av oss. Så att ens försöka är onödigt. Även om jag ibland inte kan låta bli.
Jag är inte kräsen, jag är bara svår.

Det är på nätterna, precis innan jag snubblar in i det som kallas sömn som allt sköljer över mig. Allt det jag letar och jagar efter på dagarna. Det är när min hjärna börjar trappa ner från högvarv till vilande som allt öppnas, dörrarna som annars är så envist stängda. Och naiv som jag är så somnar jag med tanken att jag säkert har kvar dom gliporna till dagen efter, att allt kommer flöda lika friskt då. Men nu, precis som alla andra dagar, så är det tomt. Tomt i huvudet, tomt på pappret. Jag skrapar lite i hörnen för att försöka odla något ur det, men det är bara fiktioner som växer ur det. Dåliga dessutom. Ska börja sova med ett anteckningsblock och pennor som huvudkuddar istället. Sämre på sömnen, bättre för skrivsinnet.

Jag saknar dig med.

(Det här är ingen positiv text, jag hade helt plötsligt för mycket bitterhet och frustrationer i kroppen som jag var tvungen att låta läcka ur någonstans. Egentligen behöver man inte läsa, för då kan man få helt fel uppfattning eller själv börja må lite dåligt. Det här var bara för min egen skull.)

Frågan som ofta ställs i mitt huvud är varför. Jag får höra att om man mår dåligt så ska man ta hänsyn till dom runtikring. Jasså? Om man mår dåligt så har man en skyldighet att berätta allt för att någon påstår att dom bryr sig. Men tänk om man själv inte alls vill prata om det? Nej men då ska man inte må dåligt. Man måste ju tänka på alla andra som blir oroliga då. Ursäkta, men för mig ter det sig helt ologiskt. Om dom bryr sig, på riktigt, så sitter dom väl inte och pressar ur en orsaker och anledningar till varför det är som det är, för deras egen skull? Eller, det gör dom tydligen för vårat eget bästa. Inte för att stilla deras egen nyfikenhet. När dom innerst inne säkerligen vet att det skulle vara bättre att bara vänta ut det. OM dom nu är någon man kan vända sig till. Alla kan inte förstå att alla inte vill vända sig till just en själv för stöd, för alla hittar inte det stödet hos en. Men det är väl så också, att det är mycket lättare att ta hand om andra än om sig själv. För då måste man faktiskt rannsaka sig själv och hitta saker man kanske inte alls gillar och helst hade haft undanstoppade tills man trillar av pinn. För är det inte jobbigt att inse att man inte är så bra som man trodde. Att man inte alls är i stånd att ta hand om någon annan. Som sagt så är det så mycket lättare att se till andras liv och problem än att ta en titt på sig själv. Även om man inte gillar det man ser så kan det vara bra att veta hur det ser ut.

Anledningen till den här röriga och ganska bittra texten är för att jag hade ett frustrerande samtal nu imorse. Det innebar gråtande, irritationer, hopplöshet och ganska mycket frustrationer. Inget bra samtal. Det är inte vettigt att prata med någon som inte lyssnar på vad man säger. Sedan tar det dom tror att dom hörde och slänger det i ansiktet på en. Det gjorde mig om ens mer less än vad jag redan är just nu. När jag säger att jag inte har någon större motivation till att göra något, nej men då tycker den personen att jag ska göra saker ändå. Även om jag inte vill. För det är bra för mig. Tydligen. När jag säger att det finns saker som jag inte berättar för någon, kanske för att jag vill gå igenom det ensam, då är jag egoistisk. JAG är egoistiskt för att jag väljer att gå en väg ensam, och för att jag inte tar hjälp av någon eller något för att jag mår bättre av det, nej då är jag egoistisk. Men fine. Då får jag vara det. Men då om det då är så jobbigt att inte veta absolut allt som händer i mitt liv, och i mitt huvud, kanske du ska överväga att det är bättre att veta lite än att inte veta något alls. Om inte, släpp allt istället.

Jag läser igenom allt gammalt jag har skrivit. Det som är klart, det som nästan blev klart och det som inte ens kom halvvägs. Men ändå kan jag känna igen mig. I meningarna, orden och hur jag formulerar mig. Men också allt mitt emellan meningarna, orden och mina formuleringar. Jag är inte vad man kan kalla en rak människa när det gäller texter. Jag väver in, gömmer och plockar. Allt för att få det jag egentligen menar, att se så mycket bättre ut. Ibland sämre. Istället för att blotta mig helt totalt är det som om jag flashar mig helt oväntat lite då och då. Men det händer så sällan, och det går så fort att man ibland kan undra om det hände överhuvudtaget. Det är så jag vill ha det. Det ska väl aldrig vara enkelt att lära känna någon? Eller rättare sagt, att krypa under ytan på vem som faktiskt döljer sig under det ständiga skrattet, dom sarkastiska kommentarerna och gesterna. Men det jag skriver om mig själv, vissa delar av det kan jag faktiskt tillåta mig själv tycka är fint. Riktigt vackert om jag ska ta i. Vissa delar lite då och då ibland. Även om jag i mina texter är väldigt kryptisk, så visar jag dom ändå inte för någon. Någon gång ibland kanske en person får läsa något litet. Men det händer mer sällan än solen har visat sig nu i november.

Jag hatar facebook. Ett jävla skit är vad det är. Fast det kan ju vara bra också, man kan bli förvarnad. Som nu. Fick en fin liten flash i huvudet om hur det skulle gått om jag klivit in där, av slump, bara för att jag brukar hamna där ibland. Stelt är bara förnamnet på stämningen som skulle uppstå. Och jag vet inte ens vad man skulle kunna kalla den känslan som skulle rinna igenom hela mig. Sakta men säkert dränka mig innifrån. Det är värdelöst att bli påverkad på det sättet, av någon som man helst skulle vilja dra en tegelsten rätt över skallbenet på. Man försöker motstå men det är lättare sagt än gjort när det bara kommer och tar en på sängen. Ibland ganska bokstavligt talat. Spelet börjar bli gammalt nu, jag är trött och less. Bara för det kommer det säkert hålla i sig ännu lite längre.

x

Det går av ren automatik. Väggen åker upp snabbare än jag knappt hinner få fram ett sista hulk. Så är allt okej igen. Jag sysselsätter händerna med att plocka undan lite disk, ordna till den oexisterande röran i hyllan, kanske lösa lite korsord. Jag ler lika fint som alltid när dörren öppnas. (Livet är fint, är det inte?).

x

Jag orkar inte. Inte alls. Har en ständig huvudvärk som dunkar bakom pannbenet. Jag orkar inte vända och vrida på allt längre. Orkar inte ens tänka ordentligt. Jag orkar inte gråta i tid och otid. Men mest av allt orkar jag inte känna mig som en överkörd fågelunge som inte kan ta sig till sitt bo igen. Som om jag gång på gång halkar ner i lergropen igen för att det inte finns något stabilt att stå på. Min stabila grund tror jag grusades till ingenting för länge sen. Det är bara nu när jag faktiskt tappat fotfästet som jag inser att jag inte har något att klättra tillbaka upp på. Inget som kan hjälpa mig komma på fötterna igen, vända min blick framåt och hindra mig från att gång på gång blicka över axeln på mig själv. Jag känner inte att jag har någon som jag är bekväm nog med att ty mig till när allt blir lite för mörkt i alla vrår. Ibland vill jag bara öppna upp hela min själ och spotta ut allt jag tycker och tänker. (Men jag gör inte sånt, jag kan inte hantera sånt.)
Letar efter en utväg, en nödutgång.

x

Det kan inte komma ut mycket vettigt här just nu, med tanke på att det är ganska blankt i skallen på mig. Jag har inte världens bästa humör om dagarna, det pendlar. Ibland smyger lyckan upp till ytan och bubblar ur skratt och leenden. Annars så rynkar sig huden mellan mina ögonbryn mer än vad jag kan räkna och tankarna försvinner i ett dis av kyla och jävligheter. Men det är fint. Allt är nog fint. Måste bara reda ut knutarna istället för att dra åt dom hårdare. Sluta slänga vatten framför mig när jag vet att det kommer frysa till is.

x

Sov en drömlös sömn för en gång skull. Inga oinbjudna gäster som kröp in och förpestade mina tankar. Inatt alltså. Så man vet aldrig vad som händer ikväll.

x

Att trilla ner i ett svart hål av sig själv. Att inte riktigt vara vid medvetande. Utan se allt i en dimma av sin glans. Att längta efter att känna något tills hjärtat imploderar. Höra men inte lyssna. Att vilja ha något så starkt att det svartnar för ögonen. Att bli bedövad av känslan som man längtat efter.

Det finns alldeles för mycket som trängs i städade lådor och askar i min minnesbank. Det finns alldeles för många. Jag sparar på minnen, vare sig dom är fina eller smärtsamma. Jag sparar på dom vare sig det är något jag öppnar ofta för att minnas, eller låter damma igen för att jag inte vill. Ibland sparar jag fast jag kanske helst inte vill. Fast jag inte borde. Omedvetet glider det in i en mörk vrå och slår mig i ansiktet när jag minst anar det. Jag känner att jag lever vare sig jag vill det eller inte. Positivt eller negativt, det har jag inget say in.

x

Försöker fokusera. Försöker lyssna utan att höra. Försöker sålla bort vetskapen om att det är din röst som flyter ut ur högtalarna. Försöker förstå hur du lyckades knyta dina sidenband i dubbelknutar runt mig. Försöker hitta en anledning till varför du gjorde det alls. Försöker se dig så som jag gjorde från början, som vem som helst. Försöker skrubba bort dina kyssar från mina läppar. Försöker glömma bort din beröring som brände genom lager av kläder. Försöker lugna mina hjärtslag när mina tankar vandrar iväg till dig. Försöker lista ut vem du är. Försöker minnas din röst när du viskade i mitt öra. Försöker radera ditt sms. Försöker tömma mig på dig.

Allt är förgäves, mina försök är åt helvete. Jag kan inte förstå, jag kan inte skrubba av dig från mig. Jag kan inte glömma, jag kan inte lugna mitt hjärta. Och jag kan för allt i världen inte minnas din röst just då, eller ens vad du sa.

x

x

Jag har tänkt på det här i tre dagar nu. Och vet du, jag har fortfarande inte lugnat ner mig. Jag är fortfarande arg, upprörd. Släng in sårad så har du en hel kompott av negativt lagda känslor. Mest för att jag inte har fått en anledning till varför du agerade och uppförde dig som du gjorde. Bara en ursäkt. Och förlåt, men det räcker inte för mig, inte den här gången. Hur många gånger får man inte ett förlåt uppslängt i ansiktet och så ska allt vara fint sen? Världen är inte så naiv, förhoppningsvis inte du heller. Okej att du kan få dina utbrott mot andra och sedan vända ryggen åt, men mot mig? Du som påstår att jag är det finaste du har. Det bästa som har hänt dig. Jag kan inte ta hur mycket som helst. Jag är ingen slagpåse som du sedan kan krama på när du känner att det vänder. Nu när jag skriver, precis nu var jag tvungen att ta en paus. För du anar inte hur jobbigt det här är för mig. Framförallt att skriva. Vändningen kom nu, jag är inte arg längre. Bara ledsen. Det är värre. Just det att du inte riktigt verkar förstå vad som händer nu heller. Vad det ser ut som för mig, verkar det som om du tror att allt är som vanligt. Tar du mig verkligen så mycket för givet? I vissa aspekt har jag sett det som att du faktiskt gör det över huvudtaget, men har det gått så långt nu? Jag orkar inte hålla käften, men jag orkar inte låta det vara. Så du vet.

x

Jag är bara så trött. Trött i benämningen trött. Inte sömnig, även om jag har sovit alldeles för lite inatt. Åkte hem i en tunnelbanevagn som stank halloweenfylla och var fylld med monster vars smink för länge sedan börjat rinna. Känner hur jag själv rann minst lika mycket. Allt bara rinner av. När orken spolas bort följer även jag med. Mitt huvud dunkar och sprängs snart. Önskar i små fragment att jag kunde sträcka in handen i tvn och snatta ett av dom många vapen som bläddras upp i rutan på tvspelet. Sätta det mot tinningen och få det överstökat. Men enkelt ska det inte vara, så har det aldrig vart. Men jag har inget kvar, besvikelser och gamla som nya sår tar allt som finns och lite till. Ingenting tas egentligen seriöst längre. Hårda ord mot mjuk yta, suck it up. Sparkar och slag mot hårdare yta, vem bryr sig? Inte jag. Inte längre.

x