you can't tell me to feel
Jag vill slippa falla till marken i tusen olika bitar varje gång jag ser dig. Att tänka på dig gör att själen krampar och hjärtat slutar andas. Vem är jag att neka det som sprudlar när du ser på mig? Hur skulle jag kunna neka dig? Du är ingenting att ha, du förstör och sårar. Du bryr dig inte, du har bara dig själv i siktet. Precis som jag. Jag kan inte se annat än dig, längta efter att stunden då du faktiskt såg mig ska komma tillbaka. Ett hopplöst längtande, fruktlöst på alla tänkbara sätt. Tanken på att du faktiskt skulle springa över möblerna i din väg för att komma till mig igen, för att omvägarna var slöseri med tid, får marken under mig att snurra. När du höll min hand i kylan, försökte få den varm medan du värmde mig på sätt du aldrig kunnat ana. Du kysste mig vimmelkantig varenda chans du fick. Just då när du omslöt mig med allt du förmådde dig att dela med dig av, fick min själ frispel. Hur ska jag kunna se dig, höra din röst, eller känna din värme utan att vilja dansa fram på tomma gator till melodin av dina hjärtslag? Du håller mig levande, till ett mördande pris.
x
