a neverending story

Det börjar ljusna utanför fönstret. Vinden kastar grenarna mot varandra, piskande, som om dom slogs för att överleva. Dom gråa molnen drar hastigt över den alltmer babyblåa himlen. Tanken som drar över den sömnlängtande hjärnan är lika svart som natten, den som nu bleknar bakom dom gråa tussarna som dansar fram. Vinden tar ett hårdare tag om fasaden, fönsterrutorna börjar skallra i sina ramar. Tänk om, tänk om. Ingen skulle få veta. Ingen skulle få ana. Det gråa börjar samla sig i tjocka sjok över himlen. Regnet är väntat. Varenda blad, blomma och insekt har förberett sig. Liksom tårarna som lika tyst som dom första regndropparna faller mot marken. Dom bryter fram mer aggresivt, skapar sig fåror i färgen på fasaden, jorden i backen och kindernas persikolena hud. Dom tar sig fram för att falla ner och skapa pölar. Pölar av sorg och vanmakt. Svarta brunnar ner i en avgrund lika kall som bottenlös. Skillnaden med dom två olika pölarna som skapades är att dom på utsidan av väggarna, dom under den bara himlen, dom kommer torka. Dom kommer sugas upp och dunsta bort allteftersom att det ljusnar och solen kikar fram bakom det gråa. Men vad det gäller dom på insidan, i skydd av blåst och rusk, dom kommer vara kvar. I den själen som suktar efter lite ljus, lite värme.

x