a neverending story

Jag vill att åsynen av honom ska slå andan ur mig. Och inte bara första gången, utan varje gång jag ser honom. Han ska slå undan mina fötter så plötsligt att jag faller och slår i huvudet så hårt att jag aldrig riktigt kommer hämta mig från det. Han ska le på det sättet som får varenda fiber i mig att le med honom, vare sig det är mot mig eller någon annan han har riktat det mot. Jag vill att hela min motpol ska vara dragen mot hans håll, vart han än står, helt omedvetet. Jag vill kunna sakna honom så att jag går sönder inombords, även när han bara är borta för att köpa cigaretter. Något med honom ska göra så att jag aldrig blir mätt, mätt på att se honom, höra, känna eller smaka honom. När jag är arg, sur eller allmänt grinig vill jag att han ska kunna få mig att skratta, sådär högt och ärligt, bara genom en blick och beröring. Jag vill kunna stötta honom i allt han tar sig för, och ta ner honom på jorden igen när han tar sig an för mycket. Jag vill att han ska dra mig lite närmare varje gång en pojke fixerar blicken mot mig, bara för att make a point. När han kysser mig vill jag få svårt att andas och inte kunna kontrollera mina fladdrande hjärtslag. Ingenting ska någonsin vara vanligt eller rutin. Jag vill att han ska sätta handen mot min bröstkorg för att få känna mina hjärtslag och tvinna mina nerver runt sitt lillfinger. Han ska få mig att känna att jag lever, varje sekund av varje minut. Jag vill att han aldrig slutar överraska mig, med sig själv och allt vad det innebär. Och så vill jag att han ska vilja ha mig lika utpräglat, lidelsefullt och komplett som jag vill ha honom.