a neverending story

Allt jag vill är att kunna öppna dörren och gå. Stänga den bakom mig och aldrig se tillbaka igen. Men hur ska jag kunna göra det, när du är på den här sidan av dörren? Hur ska jag kunna gå, släppa din hand och aldrig se mig om igen? Du viskar något. Jag hör inte. Vill inte höra. Blundar hårt så tårarna som låg och brände bakom ögonlocken trillar fram och skapar sig en väg utför min kind. Du ser det som ett besegrande, om inte annat en början på ett. Du sträcker dig fram och torkar bort tårarna om nu rinner fritt. Känslan när din hud nuddar min bränner i hela kroppen. Jag kväver impulsen att kasta mig i din famn, hårt med torra sväljningar. Sträcker upp min hand mot din, väjer bort den från min hud, bort från mig. Jag försöker se dig i ögonen, tömmer hela min själ på alla känslor. Du möter min blick, kall och tom. Jag kan nästan se hur ditt hjärta krasas sönder mot mitt stenbelagda hand. Jag stålsätter mig, trevar efter dörrhandtaget bakom mig, öppnar dörren och går. I ett desperat ögonblick önskar jag att du skulle hindra mig, ta min hand och kyssa mig så som bara du kan. Men du rör dig inte, du såg inte igenom min slöja som dolde tvivlet. Tvivlet som gnager mer ju längre bort mina steg bär mig från dig.

x